Indie-förläggarjobbet kan kännas ensamt. Det är lite för lätt att känna att jag bara ”leker” författare. Alla kontakter jag har på facebook och instagram hjälper mot ensamheten, men ibland längtar jag efter fysiska möten också.
Missförstå mig inte, jag gillar att bo utanför en medelstor stad. Jag har aldrig varit någon stadstjej och det passar mig att bo där folk tar skotern till ICA. Men det kan också bli lite isolerat. De närmaste författarkollegorna finns så där 10-15 mil bort och det är helt klart snålt med föreläsningar och släppfester.
I påskhelgen har jag fått vara med om någonting enormt lyxigt, som jagat bort alla tankar på att jag inte är en ”riktig författare” och alla känslor av att stå ensam och oskyddad. Jag reste till Stockholm och i två dagar fick jag umgås med fyra jättefina författarkollegor! Om jag säger att jag berättade om den kommande resan för tre förskollärare, tjejen i kassan på Apoteket och min frisör så förstår ni hur peppad jag var inför den.
Och de här dagarna uppfyllde verkligen alla mina förväntningar. Vi Annor fortsatte vårt evighetslånga facebook-samtal, nu förstärkt med kramar och fika. Vi fick också sällskap av Alex Haridi och Camilla Linde. Tillsammans avhandlade vi manusidéer, bokbranschen, skrivrutiner och en massa andra saker. Under de där timmarna var skrivandet, och att vara författare, det viktigaste i världen.
Nu när jag är hemma igen har jag med mig en massa nya idéer, tron på mig själv och känslan av att vara i ett sammanhang. Det känns stort och viktigt.
Föreläsningar, skrivgrupper, kurser eller gemensamma skrivretreats, hur hämtar ni kraft hos andra som skriver?
/Anna Jakobsson Lund
Jag hade en skrivargrupp i Göteborg för några år sedan. I början var den helt fantastisk – vi peppade varandra, läste varandras texter och gav så otroligt mycket energi. Sedan fick vi alla massa negativa besked från förlag trots att det hade funnits hintar om att det kanske skulle gått bra och då blev det en källa till negativa känslor istället. Jättetråkigt. En del fastnade i att de inte blev antagna och liksom kunde inte sluta prata om det. Så gruppen löstes upp. Nu saknar jag det där peppandet något fruktansvärt. Att få höra till är en sån otroligt härlig känsla. Hoppas jag hittar en ny grupp snart… Det ni har är guld värt!
Jobbigt när gruppen börjar föda negativa känslor istället för positiva. Det tycker jag är jättebra med vår gemenskap, att det är fullt tillåtet att vara besviken om saker inte går ens väg, men att det som kommer tillbaka är en massa pepp och också en känsla av ”ja men, jag kommer ju att klara det här, det är möjligt”. Så att det sällan blir att någon fastnar i ältande. Om det finns ett riktigt problem hjälps vi åt att lösa det, och om någon bara är allmänt trött och less finns det alltid massa kärlek att få. 🙂
Lycka till i gruppletandet.
Jag har egentligen aldrig haft någon att diskutera mitt skrivande med på riktigt. Brukar oftast prata med om mina bokidéer med min man, men det är allt. Ju mer jag surfar runt på internet, kollar runt på sociala medier, ju mer inser jag hur viktigt det verkar vara att hitta andra som skriver, gärna inom en liknande genre.
Ja, jag är övertygad om att jag inte skulle orka lägga ner så mycket kraft som jag gör om jag inte hade ett sammanhang att hämta ny kraft ifrån. Och det är ju också så roligt att få dela både tankar och känslor med andra som förstår, på djupet, vad vi pratar om när vi pratar om det här underliga världsbyggar/gudskomplexiga som vi håller på med. 🙂
Jag är så glad över att internet ger mig möjligheter jag aldrig skulle ha haft att träffa folk om jag måste träffa dem fysiskt varje gång.