Den senaste tiden har jag känt att jag mest duttat och pillat med språkliga grejer i Pompom som jag skriver på nu. Det har stört mig lite, eftersom det känts som att jag fokuserat på fel saker. Mycket av det jag duttar med nu kommer ändå att klippas bort senare. För att undvika onödigt jobb bestämde jag mig därför för att börja i andra änden istället, så i helgen gav jag mig själv en ganska galen skrivutmaning: Att få antalet ord i Pompom att stiga från 23 000 till 40 000 ord på tre dagar.
Någon kanske undrar vad meningen med en sån utmaning är. Om jag på riktigt tror att det går att skriva en tredjedels roman på tre dagar? Om jag tänker bli en sån författare som gärna pratar högt om att de skriver fort och sen inte verkar bry sig om att kvaliteten på texten blir därefter? Svaret är HERREGUD, NEJ. Inget sånt. Verkligen inte. Det tar tid att skriva bok. Det ska ta tid att skriva bok. Det har jag verkligen lärt mig efter arbetet med Du, bara. Men jag lärde mig även att ösa sand, och det var det jag gjorde nu.
Jag gillar liknelsen. Att ösa sand innebär att bara skriva, skriva, skriva, för att få en textmassa som det senare går att skulptera fram sandslottet ur. Det handlar om att fokusera på att ösa först, och spara duttandet till senare. För mig funkar den där taktiken väldigt bra. Karaktärerna växer fram bit för bit när jag ser hur de reagerar i olika situationer. Vad de tänker på. Vilken musik de lyssnar på. Vem som samlar på små bjällror och vem som ritar streck på sin handled med en spritpenna. Vem som gillar lila och vem som spelar bas och vem som är glömsk och vem som går runt i sin mammas kimono när hon inte är där. Detaljer, som kan hjälpa mig att göra handlingen mer logisk.
Vissa tänker ut vad som ska hända innan de börjar skriva, och lägger in personer efteråt. Jag börjar med att hitta på karaktärer jag vill ha med, sen blir handlingen mest ett resultat av deras infall och utspel. För mig känns det roligast så. Det jag vill berätta rör sig ofta mer inuti än utanpå, så med en tight kuliss och några idéer om ramhandling kommer jag långt genom att bara umgås med mina karaktärer för att se vad de håller på med. Själva handlingen blir resultatet av det som händer när jag låter dem mötas.
De 40 000 orden då? Jo, det gick. Men de flesta av dem kommer garanteras att klippas bort senare, och det känns fint, för jag har fått jättemånga nya idéer nu. Jag har lärt känna Saga, Nikolai, Aina och Måns bättre. Och kommit på att Nuuk är en sjukt dålig kompis. Nu när jag fortsätter skriva känns det som att jag har en ny riktning. Sandösandet har givit mig en klarare bild av vad det är jag håller på med egentligen. Eller vilka jag håller på med snarare. Det känns fint.
Hur gör du när du skriver? Är du också en sandösare, eller jobbar du på något annat sätt?
/Anna Ahlund
Hej! Jag vill först bara säga (för jag glömde det häromdagen när jag skrev min allra första kommentar här) att ni har en så fin och välskriven blogg! Jag är jätteglad att jag hittade hit! Plus: Vilket GALET snyggt tangentbord! Jag blir helt grön av avundsjuka – på riktigt. Å, vad jag skulle vilja ha en sådan dator 🙂
Men för att åtminstone beröra frågan: Jag tror att jag blandar lite mellan sandösande och strukturerad planering. Jag har hållit på i sex år med mitt manus (som i princip är mitt första) och det känns som om jag har testat de flesta sätt. Jag har nog kommit fram till att jag gärna skulle vilja veta mer om både mina karaktärer och min historia innan jag börjar, för att det inte ska behöva ta så här lång tid, men å andra sidan är jag inte hundra procent säker att det är där orsakssammanhanget ligger. Jag får för mig det kan passa bra att skriva på olika sätt vid olika tidpunkter i livet, och kanske också att olika böcker passar bra att skrivas på olika sätt. Men så här skulle jag kunna säga: Jag läser för karaktärernas skull och deras relationer, och det är även därför jag skriver. Men eftersom jag är så ointresserad av och dålig på det jag tänker på som ”intrig” så kan det blir en ordentlig obalans i manuset. Därför kan jag nog behöva klura ut saker redan från början, och ha lite struktur. Nästa manus ska jag försöka med det och se hur det går 🙂
/Linda
Vad kul att du hittat hit och trivs! 🙂
Vad jag känner igen mig i det där med att vara intresserad av karaktärerna men inte så duktig på intrig! Det är något jag kämpar med varje dag. Men det blir faktiskt bättre. Jag tror inte att man skriver sin första och sin fjärde bok på samma sätt. Det är ett raglande mellan ytterligheter och famlande efter bra verktyg och faktiskt rätt roligt mest hela tiden.
/Anna JL
Hej Linda, vad roligt att höra att du gillar bloggen, tack! 😀
Och om tangentbordet: ELLER HUR! Googla ”mininthebox rainbow keyboard silicone swedish” om du vill ha ett likadant! Det är ett silikonöverdrag, och jag är så väldigt förtjust i det.
Det låter ju som att du har lärt dig massor på att skriva det här manuset! Det tycker jag är en av de coolaste sakerna med att skriva, att en lär sig vad som funkar bäst för en själv. Sen tror jag verkligen också att det är som du säger, olika saker funkar vid olika tider i livet. När jag skrev min första bok kändes det som att jag öste sand väldigt, väldigt mycket, och då fick jag ju också klippa bort väldigt, väldigt mycket. Nu inbillar jag mig att jag kan ösa kontrollerat och mer avgränsat, och sen använda det jag kommit fram till när jag skriver ”på riktigt”. Vi får se hur det går. Kanske skriver jag om handlingen flera gånger i den här också. Men jag tycker om att känna att jag får ner något på pappret i alla fall, liksom TEXTMASSA, även om det inte är just det som kommer att få vara kvar sen.
Hehe, I hear you om karaktärerna och intrigen! Vi får kämpa på! 🙂
/Anna Ah
Att ösa sand var en liknelse som passar mig och mitt skrivande perfekt. För jag skriver och skriver och skriver när jag börjar med något nytt. Jag har en riktning och en tanke med det jag skriver men jag gör de flesta justeringar i efterhand och i det allra sista kommer finputset. Som att göra en sandstaty 🙂