Author Archives: Anna Jakobsson Lund

Till veckan ska vi spela in vårt andra poddavsnitt. Denna gång gör vi det över Skype, det ska bli spännande att testa.

Temat är Skrivprocessen – från idé till grovmanus. Vi tyckte att det behövde en egen del, sen tar vi upp redigering och hur manuset putsas färdigt i nästa avsnitt.

Tack för frågorna vi fick efter förra avsnittet, jättekul! Har ni fler frågor om skrivprocessens första del, allt som har med hur vi får idéer, bearbetar dem och skriver ett första utkast av ett manus – ställ dem gärna nu så besvarar vi allt vi kan i podden!

Att få recensioner är alltid jättekul. Det är så spännande att se hur recensenten har upplevt boken och höra deras tankar. Sedan finns det ju också extraroliga recensioner. Som när en av Sveriges mest produktiva ungdomsboksförfattare jämför ens sätt att skriva med Svetlana Aleksijevitjs! Och fortsätter med att ge boken tio stjärnor (av fem möjliga!) och berömmer språket och handlingen. Kim M. Kimselius recension kan du läsa här.

I veckan var både Tredje principen och Aldrig ensamma dessutom med under Barnboksinstitutets bokprovning. Dels lyftes de fram under en föreläsning om dystopiers formgivning, dels ingick de i en föreläsning om blottlagda klyftor i ungdomslitteraturen. I rapporten om bokprovningen lyfts böckerna som exempel på att den svenska dystopiska litteraturen oftare tar upp ”nutida fenomen och ställer dessa på sin spets”. Fantastiskt roligt, speciellt eftersom de andra böckerna som togs upp kom från större förlag eller var översatta storsäljare. Ava, Levi och gänget hänger med svenska och internationella stjärnor, helt enkelt.

Jag hoppas att sådana här händelser är en del av ett större mönster. Att det är dags nu för böckerna att nå ut till en större publik. Vi har en spännande vår framför oss, tror jag!

/Anna Jakobsson Lund

Så var det gjort, plötsligt. Grovmanuset till Enda vägen är klart. Har jag alltså skrivit en trilogi nu? Det känns lite overkligt.

Jag pratade med Camilla Linde om det här och hon sa ”Du måste ju ha lärt dig en massa av att skriva en trilogi.” Jo, tack. Mestadels den hårda vägen. Jag hade kanske inte börjat om jag förstått hur mycket jag skulle vara tvungen att lära mig. Men nu är det gjort och jag kan dela med mig av det, skratta åt det och använda det för att skriva bättre nästa gång.

En sak som är spännande är hur olika utmaningar de tre böckerna har inneburit.

Den första boken var en helt ny upplevelse. Jag hade inte skrivit fantastik förut och försökte förhålla mig till världsbygge, dramaturgiska kurvor och sånt som actionscener. Jag är inte den som har stora dokument med bakgrundsinfo om mina världar, jag kunde ingenting om dramaturgi och jag tyckte att actionscener var ett nödvändigt ont. Helt krasst kunde jag egentligen ingenting om de delar som är speciella när du skriver fantastik. Tredje principen känns därför som en bok som jag skrev mest på gehör.

Inför den andra boken hade jag lärt mig en hel del om dramaturgi, men jag tog på mig en uppgift som inte riktigt matchade mina kunskaper. Jag ville ha flera olika trådar som vävdes ihop till något intrikat och tätt. Ingen liten utmaning för någon som, trots flera terminer av skrivutbildning, aldrig riktigt förstått sig på dramaturgiska kurvor och annat sådant. Aldrig ensamma blev därför boken där jag lärde mig genom att göra om, och göra om igen. Ett snabbt skrivet grovmanus behövde brytas isär och förändras vid fler tillfällen än jag orkar räkna. Hela tiden visste jag vilken känsla jag var ute efter, men först precis innan sättning vågade jag ens hoppas på att jag lyckats.

Den sista boken har varit enklare att skriva dramaturgiskt, dels för att jag kan mer idag och dels för att den är något enklare uppbyggd. Nu har det handlat mycket om att förstå den fulla vidden av att skriva en trilogi. Alla trådar som ska sys ihop logiskt, och där jag inte kan ”fuska” genom att ändra i de tidigare böckerna. Att hitta den där tonen som lämnar rätt eftersmak åt läsaren. Och att behöva uppfylla förväntningar. Med Enda vägen är det första gången jag börjar med ett manus och vet att det finns folk som väntar på boken. Samtidigt som jag vill uppfylla deras förväntningar försöker jag glömma bort
att de finns, och skriva boken så som jag vill att den ska vara.

Vad har varit gemensamt för alla tre böckerna då?

Att det är en utmaning att vara karaktärsdriven när du skriver en trilogi.
Jag hade inte ramhandlingen helt klar när jag körde igång, bara karaktärerna och den utveckling jag ville att de skulle ta. Det försvårade saker. Det gjorde mig nästan gråhårig. Men jag tror ändå att karaktärerna är ett bra ställe att börja även i en fantastiktrilogi. Resultatet kan bli fantastiskt om du bara ger dig tid att skriva de andra delarna (världsbygge, dramaturgi osv) riktigt bra.

Att ingenting är möjligt utan hjälp.
Alla mina testläsare, och de lektörer jag anlitat, har inte bara hjälpt mig att hålla ordning på den stora historia som trilogin om Systemet är, utan också gett mig kraft att fortsätta skriva. Att skriva tre böcker à 80 000 ord är ingen lek. Speciellt inte när en av böckerna väljer att vara ett läroprojekt som tog nästan ett år att ens komma till rätta med. Det har varit helt nödvändigt för mig att ha folk att kräkas ihop med, och som hejar vid sidan.

Att trilogier är mer än tre gånger så roliga som ”singlar”.
Jag behöver inte trycka in all karaktärsutveckling i första boken. Det är fullt tillåtet att låta något vara hemligt bra länge. Det finns utrymme för fler miljöer och fler bikaraktärer. Och efter att ha skrivit x antal actionscener inser jag att jag gillar det!

Så nu, när Enda vägen går till testläsare och jag inte behöver tänka på det manuset under några veckor, kommer jag att börja med två andra manus. Båda singlar, för lite vila behöver jag. Men det hägrar en ny trilogi vid horisonten. En där jag tänker använda allt jag lärt mig av Levi, Ava och de andra. En där miljön blir mörk och norrländsk igen. Jag kallar den Metallsviten. Bombastiska skrivprojekt behöver bombastiska namn.

/Anna Jakobsson Lund