Jag borde egentligen inte vara förvånad över att mitt manus känns så bångstyrigt. Alla har olika processer och jag har väl förstått för länge sedan att jag inte är så mycket för att planera i förväg och skriva detaljerad synopsis. Ändå försöker jag hela tiden bli mer strukturerad när jag bygger mina historier. Kanske för att jag varit inne i några rejäla återvändsgränder och vill slippa slänga hälften av texten för att de scenerna inte hänger ihop med den historia jag vill berätta. Speciellt med Aldrig Ensamma kändes det som en kamp att ens få ihop ett manus där berättelsen gick att förstå sig på.
När jag blir för strukturerad reagerar jag omedvetet på ett av två sätt. Antingen får jag en total blockering och tycker att det är jättetråkigt att skriva, eller så går min hjärna i kreativt spinn och hittar på en massa saker som inte stod i den ursprungliga planen.
Slutfasen av arbetet med grovmanus till Equilibrium har varit just så. Jag hittade på en karaktär som bara skulle fungera som ett slags bollplank och informationsbärare när Ari kommer till en ny stad. Men Ezra, som karaktären heter, hade andra planer. Han hade en så spännande backstory och bidrog med så mycket energi att scen efter scen vecklade ut sig kring den där första tiden i Porto du Luando. Det som skulle ha varit några sidor och en högst begränsad närvaro blev flera kapitel där helt nya sidor av Ari visar sig.
Den energikicken var faktiskt precis vad jag behövde för att orka skriva vidare. Ari blev mer förståelig och jag kunde (äntligen) känna att jag tyckte om hen. Att det också blev 20 000 ord extra hoppas jag ska fungera. Den här gången känns det inte som en meningslös utvikning som testläsarna kommer att kräva att jag gör mig av med. Men jag kan aldrig säga aldrig …
Nu när jag har mindre än två veckor till första testläsardeadline försöker jag bejaka den där ostrukturerade sidan av mitt skrivande. Jag har några olika passager kvar att skriva både i mitten och slutet av manuset. Istället för att skriva i kronologisk ordning tillåter jag mig själv att röra mig mellan dem så att jag hela tiden skriver någonstans där det känns bra och flyter på. Då tappar jag inte tid och energi genom att sitta och klura på de där sakerna jag inte fått till riktigt än. Strukturen smyger jag in ”lite från sidan” genom att ta några korta anteckningar om hur de kapitel jag skriver för tillfället ska se ut. En väldigt översiktlig synopsis på högst sju-åtta meningar.
Än så länge går det bra. Annorna peppar mig att tro på processen och bara jobba på. Det känns väldigt viktigt att göra just så. Jag har snart skottat ihop all sand jag behöver. Så fort jag är färdig med sandhögen kan jag få hjälp av andra (mina testläsare) att forma ett episkt vackert sandslott. Det är målbilden som håller mig igång.
Mitt råd till den som kör fast med sitt manus är att lyssna på vad hjärtat säger. Följ den process som passar dig, och som gör att du orkar skotta all den där sanden inom någon rimlig tid. Det är rätt så svettigt, men väldigt tillfredställande!
/Anna Jakobsson Lund
Ja alltså jag försöker bli klok på det här med skrivprocessen. Vill så gärna att det ska vara rationellt och gå att greppa. Men det är ju liksom aldrig så. Och fastän jag planerar kan jag ändå inte planera tillräckligt och så får jag fylla på med alltmöjligt senare. Ja ja, en himla process. Men om det skulle vara lätt skulle väl alla skriva?
Ja, att lita på sin egen process är inte lätt. Speciellt inte under de första två, tre manusen som ska bli bok. Men att låta det ta tid i någon fas (planerandet eller själva skrivandet) tror jag är viktigt, för att låta kreativiteten få chans att utveckla något unikt och inte bara en standardlösning,
Gör ungefär som du. Ostrukturerat, skriver aldrig kronologiskt, fast jag försöker febrilt strukturera. Helat tiden. Historien går ändock åt andra håll än planerat. Men jag måste nog ha det så för att jag ska tycka skrivandet är lustfyllt. I november 2016 hittade jag på en helt ny parallell karaktärs upplevelser (eftersom jag anmälde mig till NaNoWriMo och ville skriva något som kunde användas i manuset) och fann efteråt (till min förskräckelse) att jag tyckte den historien var mer spännande än den ursprungliga …
Åh, det låter ju jättespännande, och superfrustrerande! Men jag tror på såna där vilda grejer, det bidrar med något som är genuint till manus. Sedan vilka av de vilda grejerna man kan använda, det är inte riktigt klart från början…
Jag började mitt manus (för en sådär tio år sedan ungefär) med ett halvslarvigt synopsis och att skriva i kronologisk ordning. Sedan dök det upp lite nya perspektivkaraktärer mitt i, helt nya berättelsetrådar, och ja, det kronologiska skrivandet bara gick upp i rök, helt enkelt. Nu gör jag som du: hoppar fram och tillbaka beroende på var jag har mest lust att dyka ner, det är det enda som funkar.
Visst är det otroligt spännande med skrivprocessen?! Jag är ju fortfarande på mitt allra första manus (s u c k) och gör liksom alla nybörjarfel som någonsin går att göra på ett och samma manus. Men jag hoppas ändå att det ska bli bättre med nästa. Vad säger du, blir det inte ens lite bättre? Jag antar att man kanske inte direkt byter stil i processen helt, men LITE bättre blir det väl ändå? (hoppas, hoppas, hoppas)
/Linda
Alltså, jag tror att det handlar om att komma tillrätta med att det inte är så mycket bättre eller sämre. Det där ostrukturerade, organiska behöver inte vara något dåligt.
Men nog blir det lite enklare, det tycker jag. Medvetenheten om vad som funkar och inte funkar rent dramaturgiskt, och vilka mina fallgropar brukar vara gör ju att jag tänker till lite medan jag jobbar. Och inte tillåter alltför mycket av det där som inte leder någonstans.
Mina grovmanus brukade vara nästintill oläsbara, pga så mycket svagheter. Men Enda vägen var lite bättre, och jag tror att Equilibrium är ännu ett steg i rätt riktning.