Jag borde egentligen inte vara förvånad över att mitt manus känns så bångstyrigt. Alla har olika processer och jag har väl förstått för länge sedan att jag inte är så mycket för att planera i förväg och skriva detaljerad synopsis. Ändå försöker jag hela tiden bli mer strukturerad när jag bygger mina historier. Kanske för att jag varit inne i några rejäla återvändsgränder och vill slippa slänga hälften av texten för att de scenerna inte hänger ihop med den historia jag vill berätta. Speciellt med Aldrig Ensamma kändes det som en kamp att ens få ihop ett manus där berättelsen gick att förstå sig på.
När jag blir för strukturerad reagerar jag omedvetet på ett av två sätt. Antingen får jag en total blockering och tycker att det är jättetråkigt att skriva, eller så går min hjärna i kreativt spinn och hittar på en massa saker som inte stod i den ursprungliga planen.
Slutfasen av arbetet med grovmanus till Equilibrium har varit just så. Jag hittade på en karaktär som bara skulle fungera som ett slags bollplank och informationsbärare när Ari kommer till en ny stad. Men Ezra, som karaktären heter, hade andra planer. Han hade en så spännande backstory och bidrog med så mycket energi att scen efter scen vecklade ut sig kring den där första tiden i Porto du Luando. Det som skulle ha varit några sidor och en högst begränsad närvaro blev flera kapitel där helt nya sidor av Ari visar sig.
Den energikicken var faktiskt precis vad jag behövde för att orka skriva vidare. Ari blev mer förståelig och jag kunde (äntligen) känna att jag tyckte om hen. Att det också blev 20 000 ord extra hoppas jag ska fungera. Den här gången känns det inte som en meningslös utvikning som testläsarna kommer att kräva att jag gör mig av med. Men jag kan aldrig säga aldrig …
Nu när jag har mindre än två veckor till första testläsardeadline försöker jag bejaka den där ostrukturerade sidan av mitt skrivande. Jag har några olika passager kvar att skriva både i mitten och slutet av manuset. Istället för att skriva i kronologisk ordning tillåter jag mig själv att röra mig mellan dem så att jag hela tiden skriver någonstans där det känns bra och flyter på. Då tappar jag inte tid och energi genom att sitta och klura på de där sakerna jag inte fått till riktigt än. Strukturen smyger jag in ”lite från sidan” genom att ta några korta anteckningar om hur de kapitel jag skriver för tillfället ska se ut. En väldigt översiktlig synopsis på högst sju-åtta meningar.
Än så länge går det bra. Annorna peppar mig att tro på processen och bara jobba på. Det känns väldigt viktigt att göra just så. Jag har snart skottat ihop all sand jag behöver. Så fort jag är färdig med sandhögen kan jag få hjälp av andra (mina testläsare) att forma ett episkt vackert sandslott. Det är målbilden som håller mig igång.
Mitt råd till den som kör fast med sitt manus är att lyssna på vad hjärtat säger. Följ den process som passar dig, och som gör att du orkar skotta all den där sanden inom någon rimlig tid. Det är rätt så svettigt, men väldigt tillfredställande!
/Anna Jakobsson Lund