Ska inte författaren vara en ensamvarg? En kreativ själ som inte behöver något annat än sina tankar, sina söndertuggade naglar, sin ångest och sitt skapande?
Det passar inte mig.
Jag har alltid sökt gemenskap med andra skribenter. Gruppen Fria skrivare var mitt andningshål under många år, med träffar varje månad. Varje gång en ny ”lärare” och ny skrivläxa. Veckokurserna på Medlefors folkhögskola gjorde så starkt intryck att miljön blev bakgrund i min första roman. På senare år har testläsare och författargrupper på nätet haft en viktig roll i min utveckling.
Men aldrig har författarvännerna känts så viktiga som den här hösten. I arbetet med Tredje principen har jag tagit hjälp av dem i alla steg. Ibland större grupper av människor som har fått tycka till, ibland en snävare krets som jag litar mycket på. Omslag, baksidestext, brev till recensenter, den slutgiltiga texten i boken. Tusen beslut. Att göra det på egen hand skulle ha varit helt omöjligt. Som tur var fick jag hjälp.
Nu, under den sista skälvande veckan innan släppfesten är jag extra glad för mina två medbloggare. Anna och Anna svär tillsammans med mig när leveransen av böckerna inte kommer som utlovat. Och de jublar tillsammans med mig när boken uppmärksammas av någon bokbloggare eller i lokaltidningen. Och i dag kommer de att fixa, bära, coacha och fira att vi äntligen har kommit i mål!
Så ensamvarg? Tack, men nej tack.
/Anna Jakobsson Lund
