Clara kom först. Hon smög sig på, och i hennes drömmar fanns Jakob. Jag visste inte riktigt vem Jakob var då, mer än att de träffades när Clara sov och att han hade det mest bedårande mörklockiga hår man kan tänka sig. Jag visste inte så mycket om Clara heller, mer än att hon gick på gymnasiet och var trött på killar som skickade dubbla budskap.
När Jakob kom blev vi båda väldigt nöjda, för allt blev enkelt, och han var väldigt tydlig med vad han kände för henne. Kruxet var väl att Jakob bara fanns i Claras drömmar, och vi befarade att hon eventuellt bara hade hittat på honom. Där hade vi ett problem. Och eftersom det var jag som hade försatt dem i den situationen var jag tvungen att lösa det.
Sex månader senare hade jag ett manus i min hand. Då hade Clara och Jakobs värld spunnit runt i mitt huvud nästan oupphörligt sen jag började, nya personer hade kommit och velat vara med, historien hade tagit oväntade vändningar, blivit större, blivit mer komplex, och det mest oväntade av allt var nog att den faktiskt blev färdig.
Sen dess har jag skrivit ett till manus, om helt andra personer. Och nu är manuset om Clara och Jakob inte färdigt längre. Jag har nämligen lärt mig saker som gör att jag kan utveckla deras historia, göra språket skarpare, och inramningen bättre. Jag har lärt mig mycket av de andra Annorna här, de är fantastiska på att se hur man kan utveckla en text. Nästa gång manuset är klart är det kanske färdigt på riktigt.
Jag kommer alltid vara tacksam mot Clara för att hon kom. För när hon öppnade dörren kom det fler. Många fler. De är så väldigt välkomna, för varje karaktär jag lär känna gör att jag växer. Det är kärnan i skrivandet för mig.
Anna Ahlund
Och vi har lärt oss av dig! Ser fram emot att få läsa även ditt första manus så småningom.