Debutantporträtt i Sommarens böcker

Vi har haft en så härlig helg tillsammans alla tre! JL är i Stockholm och vi har spelat in podd (som vi berättar mer om senare) och fikat, fikat, fikat med författarkompisar. Underbart!

I morse gick vi till Akademibokhandeln vid Hötorget för att titta om de hunnit få in katalogen från Svensk Bokhandel med sommarens böcker.

”Ni kan få bläddra i den, men vi har bara ett exemplar så den är inte till salu”, sa expediten när vi kastade oss över den.

Fort bläddrade vi fram till sidorna med debutantporträtten, de presentationstexter som sommarens debutanter skriver.

”Känner ni någon som är med i den?” sa expediten när vi hittade rätt sida och böjde huvudena tätt ihop för att se bättre (och jag eventuellt gav ifrån mig ett litet glädjetjut när jag såg hur fint det såg ut).

”Det är jag som är med i den!” svarade jag och visade henne sidan.

Och nu vill jag gärna visa er! Det här är mitt debutantporträtt.

Och här är texten, lite större:

De tror att jag inte hör dem. Eller så är samtalsämnet för viktigt för att det ska hinna spela roll om någon hör.

De pratar om hångel.

De är sexton år, de sitter inklämda fyra stycken i soffan jag köpte för stipendiepengarna vi fick för att fixa i skolbiblioteket, och de diskuterar ingående vem som gjort vad med vem och när, och vem som skulle vilja göra vad med vem. Helst närsomhelst. Helst nu. De pratar snabbt. Det är vår och islossning, de är inklämda i sig själva, och de pratar i munnen på varandra för att komma loss.

Givetvis tjuvlyssnar jag.

Folk brukar fråga om jag antecknar när jag hör mina elever prata för att få stoff till mitt skrivande. Det gör jag inte. Däremot lyssnar jag på hur de pratar med varandra. Tonen. Orden. De där meningarna som kommer fram en stund efter att ett ämne avslutats. Sakerna som måste ut, för att de inte ryms inuti längre. Det där jag bara kan ana, som aldrig riktigt sägs. Längtan mellan raderna. Drömmarna.

Samtalet glider över till böcker med sex i. Det är naturligt, eftersom de befinner sig i ett bibliotek och hångelämnet för tillfället är uttömt. De börjar prata om bra gayskildringar. De kommer inte på så många. Jag reser mig direkt, tar med mig en trave kärleksböcker som balanserat på hörnet av mitt skrivbord, och ger mig tillkänna.

”Ta de här”, säger jag, och ger dem David Levithan, Jandy Nelson, och Sarah Tregay. ”Det är inte jättemycket sex i dem, men de fångar kärlekskänslan väldigt bra.”

”Okej”, säger de.

Vi utför låneritualen.

Sen går jag hem, och jag tänker att de snart kommer att ha läst ut de där böckerna. De kommer att fråga efter fler. Jag kommer att ge dem fler, och det kommer att säga schlurp, för ungdomar läser törstigt.

Jag tänker på hur många komma ut-skildringar de kommer att läsa, när de arbetar sig ner i högen. Hur mycket gay-angst som kommer att skölja över dem. Hur reglerna i deras värld kommer att formas av vad de läser. Hur de kommer tro att saker måste vara.

Så jag skriver. För dem. För ungdomarna som pratar hångel i min soffa, och för alla andra ungdomar med klapprande hjärtan i andra soffor därute. De törstiga.

I världen jag målar upp behöver ingen komma ut, för det finns ingenting att komma ut från. Det finns bara det oändliga i att närma sig en annan människa, att lösa upp sig själv och bli en del av något annat. Islossningen.

Jag låter killar hångla med varandra. Jag låter dem ha sex med varandra. Jag stannar kvar i scenerna länge, drar ut på känslan, fångar upp nyanser och jobbar med orden tills sidorna osar av tonårslust och osäkerhet, smygande fingertoppar och åtrå. Jag är noggrann, för jag vet att de här partierna behövs. Jag vet att de kommer att läsas noga.

Jag skriver för de törstiga. De som behöver se att det finns hopp. Mina unga i soffan ska aldrig behöva tvivla på det. När de reser sig och lämnar biblioteket för att gå ut och skapa om världen önskar jag att deras steg ska vara lätta. Och jag önskar att de ska känna, ända ner i djupet av sina unga själar, att lyckliga slut är till för alla.

/Anna Ahlund