På engelska finns uttrycket ”show – not tell” – den svåra konsten att visa karaktärernas personlighet och känslor istället för att berätta hur de är och känner. De flesta skrivhandböcker ägnar rätt så mycket tid åt det här, hur vi gestaltar våra karaktärer.
Ibland hör jag folk säga att det inte är så viktigt det där med gestaltning, eller att det har gått till överdrift. Jag ska inte säga att de har fel. Att berätta hur en karaktär känner sig kan fungera om syftet med boken är att berätta en annan historia, som inte handlar så mycket om känslor. Mitt syfte med att skriva är dock att dra med läsaren i karaktärernas känslor, påverka dem att känna det karaktärerna känner. Och då duger det faktiskt inte med att berätta något sorgligt och skriva att karaktären blir ledsen av det. Då kommer läsaren att förstå att det är sorgligt, men inte känna det själv.
Jag är ingen expert på gestaltning, men jag har jobbat mycket med det under mitt skrivliv, gjort misstag och utvecklats och funderat mycket på vad som är god gestaltning. Till slut har jag landat i att den viktigaste egenskapen att ha vid gestaltning är tålamod. Du har en hel bok på dig (eller kanske tre böcker, om du som jag gillar att skriva långt) att visa hur karaktärerna är, och det betyder att du faktiskt inte behöver berätta någonting rakt ut. Den som har tålamod att låta läsaren lära känna karaktärerna på samma sätt som vi lär känna nya vänner har mycket vunnet.
En annan sak jag lärt mig är att gestaltning inte är samma sak som att använda litterärt språk eller snygga liknelser. I min första bok, Natt utan ängel, finns den numera ökända meningen: ”Skammen smakade skarpt och beskt som gamla skedar.” Att jag skrev så kom sig av en rädsla för att berätta vad karaktären kände, kombinerat med en stor dos pretentiös ungdomlighet. Grejen är att känslan fortfarande inte är gestaltad, den är bara berättad för läsaren på ett snofsigare sätt. (Meningen har blivit ökänd för att jag oftast använder den för att göra den här poängen under mina skolbesök.)
Att arbeta med bättre gestaltning går att göra på många sätt. Här kommer några förslag att testa:
- Känn din karaktär. Oavsett om du skriver dig fram till hur karaktären är, eller vill utveckla det innan du skriver en rad, när du kommer fram till mer färdiga versioner av texten är det viktigt att du vet vilken personlighet karaktären har, vad som driver hen och vad hen känner i olika situationer.
- Var konsekvent, men inte enahanda. Det karaktären gör och de känslor som är kopplade till det måste gå ihop logiskt, en logik som gäller för just den här karaktären. Vi är inte likadana hela tiden och vi utvecklas, men det är viktigt att läsaren hänger med på varför en viss situation leder till vissa känslor, och en annan, liknande, till andra.
- Hitta de mest intressanta egenheterna hos din karaktär, och ge läsaren små smulor av dem. Eftersom egenheter har en förmåga att stå ut från papperet behövs det inte så mycket för att vi ska göra oss en bild av karaktären. Hen behöver inte Kapten Haddock-svära, det räcker med några välplacerade udda svordomar för att vi ska minnas det.
- Använd dialogen. Din karaktär pratar på ett speciellt sätt. Hen har favoritämnen att prata om. Kanske ljuger hen eller undanhåller vissa saker.
- Visa karaktärer från det andra perspektivet. Om du skriver från fler än ett perspektiv, använd det för att visa karaktären ur andras ögon. Extra spännande blir det om läsaren vet att det pågår något inuti karaktären som de andra karaktärerna tolkar fel.
- Använd språk och rytm för att skapa känsla hos läsaren. Vissa ord har större tyngd än andra, och de passar kanske när karaktären är nedstämd. När någon är arg kan du kanske dra upp tempot i texten.
- Förankra karaktären i miljön. Istället för att berätta att en karaktär känner sig illa till mods i en ny miljö, eller har hemlängtan, låt det regna hela tiden och gör karaktären påverkad av vädret.
- Etablera kopplingar innan det brinner till. Ibland vill vi att läsaren ska fånga upp subtila känslosignaler från karaktären, utan att behöva kommentera det så mycket. Då kan vi använda en tidigare scen med liknande känsla, och etablera att karaktären till exempel alltid stryker sig över håret när hen blir nervös.
Det går att komma på säkert lika många tips till för att skapa bättre gestaltning. Dela gärna med er i kommentarerna, bra gestaltningstekniker får man aldrig för många av!
/Anna Jakobsson Lund
Ja alltså gestaltning är så kinkigt och nåt jag också kämpar med. Jag har ibland fått kommentarer om att nåt är bra gestaltat men jag fattar ändå inte VAD jag gjort, haha så svårt alltså! Och show don’t tell är så himla knepigt också. På ett sätt fattar jag vad det betyder men sen ändå inte. Ääh. Jag tror jag i nåt skede överanalyserade allt och det slog över till att jag bara skrev sämre i stället för att lita på mitt naturliga språk och mina naturliga beskrivningar.
Jag tror att det är en del av en ryggradskänsla, helt klart, om man har en talang som man tränat. Svårt att ta på, men ändå kan det bli rätt. Det jag ser mycket av är att författaren inte vågar lita på att gestaltningen går fram. Alla kan behöva en redaktör (eller som jag, tio testläsare) som hjälper till att rensa bort alla ställen där man berättar det man egentligen redan visat.
Bra tips! Jag tycker att gestaltning är superspännande och roligt, och det är verkligen något jag ständigt måste öva på. Tror att gestaltning faktiskt är något man måste *öva på*, jobba med. Det är nog inte många som är duktiga på det naturligt.
Det jag jobbar med mest just nu är att gestalta miljö, och försöka göra miljön till en del av storyn snarare än något som bara finns där. Det tycker jag är kul! Jag har inga konkreta tips på det, tyvärr, mer än att försöka *testa* miljön. När man har möjlighet, såklart. Hur känns det egentligen att doppa tårna i en iskall bäck? Hur känns det egentligen när en hård vind piskar i ansiktet? Nyckelorden för mig är typ alltid *hur känns det*. Hoppas detta var till någon hjälp för någon! 😊
Ja, det är ett jättebra tips! Jag har en gång tänk ”nä fan, aldrig att Ava orkar springa precis efter att hon spytt av smärta” efter en sådan (lite mer ofrivillig) testning. 🙂
Det är viktigt att veta hur saker är, och också tänka sig hur karaktären skulle uppleva något. Den som är väldigt inriktad på färg, den som känner alla dofter, den som oftast är bitter eller den som tar livet med en klackspark. De doppar ju tårna i sjön olika, liksom. 🙂