Mitt bidrag till veckans dialogtema blir att visa hur jag brukar använda dialog för att gestalta en känsla. Klippet är från boken jag arbetar med nu: Du, bara, i en scen där huvudpersonen John för första gången kommer in i pappershandeln där Frank jobbar. John golvas av alla olika färger och intryck, och märker först efter en stund musiken, och Frank. De har bara träffats en gång tidigare.
Här använde jag det trevande, lite babbliga samtalet för att gestalta hur ny relationen är, i kombination med det stora i att de hittar något ganska specifikt de har gemensamt, för att gestalta nyfikenheten som börjar växa fram mellan dem.
”Du spelar Nick Drake”, säger jag och vänder mig mot disken.
Det glittrar till i Franks ögon. Jag drar händerna över armarna, försöker torka av dem, men det gör bara att jag blir blöt om handflatorna också. Frank lägger huvudet på sned.
”Var det därför du kom? För att berätta att jag spelar Nick Drake?”
”Mmm, precis”, säger jag och tar några steg in i butiken. Det blir vått efter mina skor där jag går, gummit i sulorna gnäller mot golvet. ”Detta är den bästa skivan.”
”Förutom en låt som …”
”Way to blue”, avbryter jag.
Frank är på väg att flytta ett par pennor på disken, men stannar upp mitt i rörelsen. Ögonen smalnar när han ser på mig.
”Precis, Way to blue”, säger han långsamt. ”Den tillför inget.”
”Snarare tvärtom.”
Jag drar handen genom håret. Han fortsätter se på mig.
”Det är inte alla som förstår det där.”
Han stryker handen över disken. Under glasskivan finns reservoarpennor i mörkblåa askar med vinrött sammetsfoder, och små silverhundar som jag inte vet vad man ska använda till. Frank harklar sig.
”Jag har gjort en lista på Spotify där jag har hela skivan utom den, men stereon här har inget mobilsladdsuttag, så jag får lyssna på den fysiska skivan, och ibland hinner jag inte fram till spolknappen innan Way to blue börjar, och då blir jag alltid helt … brrr. Det är obehagligt. På riktigt alltså. Obehagligt. Den gör mig typ rädd.”
Han ryser till. Jag skrattar. Det droppar från mitt hår ner på disken när jag lutar mig fram.
”Jag tänker alltid att det känns som att den inte ska vara där”, säger jag.
Jag torkar bort pölen med handen så gott det går.
”Tekniskt sett ska den ju inte vara där.” Frank vänder sig om mot hyllan bakom disken och tar fram en pappersservett som han räcker till mig.
Jag torkar av disken, och sen mina armar. Frank ser på.
”Nick har fel. Två mot en.” Han pekar på mig, och sen på sig själv. ”Jag fattar inte hur ett sånt geni kunde välja att ta med den där på den bästa skivan.”
”Nej, jag vet.”
Jag blir stående med servetten i handen när den inte går att torka med längre. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av den.
Frank lägger huvudet på sned.
”Du är blöt.”
”Ja.”
”Regnar det? Var det därför du kom in? Skulle du till Caroline?”
”Egentligen inte.” Jag harklar mig och ser ut över rummet. ”Jag behöver … ett kuvert.”
Frank reser sig upp och kommer runt disken.
”Jag förstår. Ett kuvert.”
/Anna Ahlund
Är verkligen imponerad över den lätthet som du skriver dialog med. Någon gång måste du skriva ett inlägg om hur många sidor du kan skriva på en dag 😉
Tack! 🙂 Haha, ja, det skulle jag kunna göra! Men med sån här babbeldialog blir det ju väldigt lätt många sidor.
Så kul att se hur karaktärerna ”rinner fram” ur språket. Jag kommer dem så nära i det här stycket! 😀