Under alldeles för lång tid var jag förälskad i språket. Det jag skrev skulle först och främst vara snyggt. Jag brydde mig om karaktärerna också, men om jag inte kunde beskriva dem på ett tillräckligt dramatiskt vis fick det hellre vara. Handling, det var något som oftast satte käppar i hjulet för mig. Något som fick många projekt att stanna som halva manus. En räcka välskrivna scener som gav glimtar av något spännande som kanske skulle hända. Eller hade hänt.
Men så blev jag frälst. Dramaturgifrälst. Lätt hänt när man börjar skriva ett dystopiskt äventyr för ungdomar. Det går liksom inte att hoppa över handlingen då. Och med Tredje principen snubblade jag rakt in i det som kallas för Hero’s journey, en ram för berättelser som känns nedbäddad i vårt kulturella DNA. Helt enkelt historien om den lilla människan som utsätts för prövningar och behöver resa sig bortom dem. När jag skrev Tredje principen var dramaturgi utmanande, men roligt.
Med uppföljaren, Aldrig ensamma, har det varit annorlunda. Redan från början visste jag att jag ville ha en mer komplex historia, med fler trådar. Något som skilde sig från den väldigt raka resan i den första boken. Men det gjorde inte att jag angrepp historien annorlunda. Jag skrev den med samma teknik som jag alltid tidigare skrivit, jag hittade på några hållpunkter och sedan fyllde jag ut medan jag jobbade på. Väldigt mycket ”en scen i taget”.
Det där har jag fått ångra så många gånger att jag inte längre räknar dem. Det har helt enkelt blivit pinsamt tydligt att jag har för dålig koll på dramaturgin. Att jag inte planerar tillräckligt. Och resultatet är manus som måste struktureras om, igen och igen. Enorma mängder text skrivna i onödan. Dramaturgin har varit mer än en utmaning, det har varit det som allt skrivande (och allt tvivel) kretsar runt. Kan jag berätta en tillräckligt intressant historia tillräckligt tydligt?
I dagarna har jag fått tillbaka manuset från en ny testläsaromgång, och förutom många, många detaljer som måste bli tydligare så förstärkte jag en ”plotturn”. En liten förändring i handlingen som förhoppningsvis ger stor effekt för spänningen i boken. Men något annat hände också. Jag ändrade slutet. Ett slut som varit detsamma genom alla andra förändringar. Det krävdes några timmars grubblande över vilken typ av historia jag egentligen vill berätta, men sedan föll det på plats. Det nya slutet fungerar helt enkelt bättre. I november ser jag om jag hade rätt. Det blir nog några förändringsomgångar till innan dess. Och till den tredje boken har jag skrivit en synopsis. Det gäller att lära sig av sina misstag!
/Anna Jakobsson Lund
Att förändra slutet är stort! Och rätt.
Sådärja, nu har jag författat en hel uppsats på ämnet politisk fantasy!
http://www.saganomsagorna.se/2015/05/om-fantasy-och-politik.html