I sluttampen av arbetet med manuset till Aldrig ensamma lovade jag dyrt och heligt att ha synopsis när jag började skriva den sista boken i trilogin. Jag hade ägnat många, många timmar åt att springa in i återvändsgränder och skriva scener som inte tog historien åt rätt håll. Nu skulle det bli ändring! Att skriva en avslutande bok som ska knyta ihop alla trådar kändes svårt nog, att göra det helt i blindo verkade både onödigt och dumt.
Jag hade inte skrivit helt utan plan tidigare heller. Jag har vetat vad jag vill få fram, och har haft början, slutet och oftast lite av mitten klart för mig. Men min inspiration kommer ofta i form av scener. Som måste skrivas, som känns bra. Men som kanske inte alltid går att sätta ihop till en bok med bra driv, dramatiska vändpunkter på smarta ställen eller ens en begriplig handling. Nu skulle jag göra bättre. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på mittpartiet, de händelser som ska leda fram till det slut som jag haft klart i flera år. Det blev både en och två och tre versioner av synopsis och kartor där varje scen fick en ruta med en kort beskrivning.
Att ha en plan kändes tryggt. Med hjälp av dotterns metallic-pennor blev det inte ens tråkigt. Ändå körde jag fast när jag skulle börja skriva. Ingen inspiration, inte ens tillräckligt för att ta mig upp till den där skriv-platån där jag inte behöver känna mig inspirerad, utan bara skriver på i alla fall. Jag som hade längtat så mycket efter att få börja skriva på något nytt! Det kändes inte bra. Jag vände och vred på situationen och satt och stirrade på skärmen.
Till slut bestämde jag mig för att även om det är fullt möjligt att lära gamla hundar att sitta är det inte klokt att göra våld på sig själv för mycket. En bit in i manuset fanns det planerat för scener som lockade. Massor med fart och stora känslor. Jag struntade i att skriva kronologiskt och hoppade in där istället. På några kvällar hade jag skrivit mig ur blockeringen. Jag följer fortfarande min synopsis, men jag behöver inte skriva kronologiskt. Början kommer också att bli klar. Någon gång.
Det här är det fjärde manuset jag skriver där målet är att det ska bli en färdig bok. Varje manus har haft sina utmaningar. Det har inte alltid varit så roligt att lära sig genom att göra misstag. Men att röja fram mer och mer av en väg som passar mig, det känns faktiskt riktigt bra.
/Anna Jakobsson Lund
Jag tycker att det är så intressant att se hur alla gör olika. Jag som själv kaos-skriver utan kronologi tycker att din snyggpennsplan och att sen skriva varsomhelst låter super! Och jag tycker också att det är häftigt att jobba fram och förfina reglerna för sin egen process, som gör att det kanske går lite, lite smidigare för varje gång. Älskar att det är upp till var och en att bestämma vad skrivande ska innebära.
Jag kan fascineras av de som har världens noggrannaste plan färdig. Men min kreativitet kräver att det finns några osäkerheter. Så mycket tid ska ju sen ägnas åt att vara teknisk och redigera och fixa, så ibland vill jag bara att när någon frågar ”Vad gör du här?” så får den som får frågan komma på svaret, inte jag. 🙂
Och snygga pennor är ju alltid bra! 😀
Hehe, precis! Klokt sagt. Och verkligen, snygga pennor är ALLTID bra! 🙂