Vi fick önskemål om att berätta hur det gick till när min bok Du, bara blev antagen av Rabén & Sjögren (kommer ut i maj 2016), så här kommer en historia om skrivande, samarbete, och att tro att man är färdig innan man är det.
Jag började skriva på Du, bara den fjortonde juni 2014. Då hade jag en lucka i skrivandet för att ett annat manus (som jag kommer göra klart någon gång) var hos testläsare, och det kliade i händerna efter att göra något nytt. Så jag hittade på en syskonrelation. Jag tänkte mig två tighta syskon som på något sätt skulle låta bli att berätta något för varandra, och att det där skulle ligga och skava mellan dem, och tvinga relationen att förändras till något annat.
I huvudet hade jag några scener på ett landställe som jag utgick ifrån, och så visste jag att huvudpersonen John skulle bli kär i någon, och att det skulle påverka relationen till hans syster Caroline. Och där började jag.
Jag satte stolthet i att jag skrev snabbt och mycket. Jag jobbade som lärare och hade sommarlov, och kunde lätt skriva fyrtio sidor på en dag om jag fick hållas. Orden bara rann ur mig. Långa babbliga dialoger avlöste varandra, sida upp och sida ner. Jag tävlade mot klockan, för min skarpögda bästis var höggravid, och jag ville så gärna att hon skulle hinna läsa manuset medan hon fortfarande var hemma och hade tråkigt.
Hon läste ett första utkast, och hennes kommentarer var väldigt peppande. Samtidigt var hon hård. ”Den här karaktären är för gnällig”, sa hon. ”Och varför gör den här karaktären såhär?” Jag kastade mig in i redigeringen, och snart tyckte jag att jag var klar igen.
Då träffade jag Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund. Vi hittade varandra i en stor skrivargrupp på Facebook, i en diskussionstråd om normbrytande ungdomslitteratur. Vi flyttade över konversationen till en privat chatt, och efter ett tag bestämde vi oss för att läsa varandras manus. Jag skickade över Du, bara, och i utbyte fick jag läsa manusen till Ordbrodösen och Tredje principen.
Det där manusbytet har betytt mer för mitt skrivande än någonting annat. Jag tyckte ju själv att min text var så gott som färdig, och tänkte väl att Annorna på sin höjd skulle reagera på något litet ord här och där.
Hehe.
Anna JL har ett begrepp som hon kallar ”macheteredigering”. Och vi kan säga såhär: Det blev både blod, svett och tårar i den där första testläsningsrundan. Det var så extremt jobbigt att se hur de anmärkte på saker i min fina, fina text! De pekade på brister, och allt kändes bara fel, fel, fel.
Jag lät mig själv deppa en dag, sen ryckte jag upp mig.
Jag gjorde som de sa. Jag vågade lita på att de här skarpa skrivarmänniskorna inte sa åt mig att skärpa och stryka för att vara elaka, utan för att de såg saker som inte jag såg. När jag fattade det där satte jag igång att jobba, och Annorna kan intyga hur extremt stor skillnad det är mellan de där två utkasten. Någon gång kanske jag visar exempel så att ni får se, det är rätt häftigt faktiskt.
Det roliga var att de inte bara petade bland orden, utan att de tog sig friheter som att säga ”byt tempus i hela manuset!”, ”byt ut den här karaktären mot en roligare!”, ”byt titel!”, och ”ändra den här tråden/relationen/strukturen, den är inte tillräckligt intressant”. Jag gjorde som de sa, och experimenterade loss ordentligt. De ställde sig frågande till större delen av handlingen i andra halvan av boken, så i ett redigeringsrus klippte jag bort allt och skrev om den i en helt ny version.
Redan där började jag fatta att jag var någonting på spåren. Det var jobbigt att se att Annorna visste bättre än mig (eftersom jag själv tyckte att jag hade världens bästa historia på gång), men jag kunde verkligen se hur det blev bättre när jag vågade ta ut svängarna med texten. Parallellt med detta testläste jag ju även deras manus, och såg hur mina tankar och kommentarer hjälpte dem också. Just det där utbytet, att se att vi faktiskt hjälpte fram varandra, gjorde att jag kände mig mycket mer ödmjuk mot input utifrån än jag varit tidigare. Jag vågade lita på att de ville hjälpa mig att göra texten bättre (vilket är bra, för mitt förstautkast hade aldrig, aldrig, aldrig passerat någon magisk gräns på ett bokförlag, det kan jag säga).
Annorna läste Du, bara flera gånger under det där året. Det tog ett tag innan handlingen satte sig helt, så jag provade flera olika vägar, och skrev om den där stackars andra halvan av boken från scratch två gånger till. Mellan Annornas läsningar hade jag andra grupper med testläsare, vänliga själar som tog sig tid att läsa och komma med tankar och funderingar. Det var värdefullt att se hur olika läsare uppfattade olika saker, höra vad de läste in, och vad som behövde förstärkas eller plockas bort för att historien skulle landa som jag tänkt mig.
Under våren 2015 började manuset kännas färdigt på riktigt. Testläsarna hittade mindre och mindre att anmärka på, och när jag fick ett ”GO!” från Anna JL på utkast 18 kändes texten verkligen skinande. Så jag skickade in Du, bara till de nio förlag jag hittat som jag trodde kunde passa, och förberedde mig på en lång sommar av väntan.
Därför blev jag minst sagt förvånad när det ramlade in ett mail redan i början av juli. Från freakin’ Rabén & Sjögren.
Det var en ganska abstrakt upplevelse faktiskt. Det var sommarens varmaste dag, min kille och jag hade av någon anledning valt att ta en cykeltur på över en mil i den gassande solen, och vi hade precis landat i skuggan på en pizzeria för matpaus på hemvägen. Jag slentriankollade min mail medan vi väntade på våra pizzor, och där låg ett mail märkt ”Manus”.
Min första tanke var att det var en refus, så det var med en suck jag öppnade mailet. Men så fastnade mina ögon på ordet ”förtjusta”. Och ”gillar” och ”mycket” och ”augusti” och ”prata utgivning”.
Behöver jag säga att jag hade en rätt bra sommar efter det? Jag läste mailet gång på gång, gång på gång. Jag lärde mig det utantill medan jag räknade ner dagarna. När semestern var över bokade vi in ett möte, och jag blev inbjuden till Norstedts ståtliga hus på Riddarholmen för att diskutera vision. Förläggarna visade sig vara extremt trevliga och coola människor, som hade läst Du, bara precis på det sätt jag hoppats att den skulle bli läst på. När de pratade om den fick de mig att le gång på gång, för de förstod.
En sak de sa gjorde mig lite extra stolt. De sa att de tyckte att manuset kändes så färdigt. Många aspirerande debutanter verkar tydligen skicka in sina manus för tidigt, innan de har hunnit bli klara, och förläggarna berömde mig för att de tyckte att Du, bara kändes så genomarbetad. Jag sträckte på mig i stolen och gladde mig åt tanken på att få berätta det för Annorna i vår gruppchatt efter mötet.
Grejen är den att mitt manus aldrig hade fått det omdömet från förlaget ifall jag inte hade släppt in andra människor i processen. Jag hade aldrig, aldrig sett alla fallgropar själv, för det är alldeles för lätt att bli blind för sin egen text. Genom att jag fått möjligheten att få respons från folk jag litar på har jag fått möjligheten att utvecklas, och gång på gång kunnat stanna upp, se på gamla utkast, och säga till mig själv ”jäklar vad mycket bättre jag har blivit”.
Annorna sa ”hoppa!” och istället för att säga ”nejtack, jag är nöjd som det är” blev jag sporrad att fråga hur högt. Och varje gång jag faktiskt lyckats hoppa högre har jag känt mig som världens stoltaste efteråt.
Alla jobbar säkert inte på samma sätt, men mitt personliga råd till andra skrivarvänner är att skaffa er en skrivartribe. Sök rätt på människor som skriver för samma målgrupp eller i samma genre, och hjälp varandra att bli bättre. Utan Annorna hade jag med största sannolikhet skickat in ett av de första utkasten, eftersom jag trodde att boken var färdig då. Såhär i efterhand kan jag säga att den absolut inte var det.
Jag är så oerhört tacksam över att jag fått en skrivartribe med skarphjärnor och skarpögon som kan berätta för mig att det förmodligen är fjorton utkast kvar när jag börjar tro att något är färdigt. Det roliga är att den tanken inte gör mig otålig längre, utan bara sporrad. Annorna har nämligen visat mig hur bra jag kan vara när jag blir utmanad att göra bättre.
Det ligger mycket jobb bakom det här manuset. Många timmar. Många bortklippta ord som aldrig fick vara med (221 783, för att vara exakt). Men framförallt har processen inneburit många timmars roliga diskussioner, mycket skratt, och en fantastisk vänskap som vuxit fram. Idag är det ett år sen Annorna och jag började prata, och jag tackar universum för att jag fått dem. Utan min skrivartribe skulle jag inte vara där jag är idag. Och det skulle inte mitt manus vara heller.
/Anna Ahlund
Spännande att läsa om resan, fast jag varit med på den själv. 🙂 Tycker att du är så inspirerande som är så öppen för att förändra och förbättra. Det blev verkligen ett grymt manus! Och det kommer att bli en underbar bok!
Tack fina du! <3 Och som sagt, utan er hade det aldrig blivit vad det blev <3
Så härligt att höra hur du har jobbat dig fram till drömmen! Skrivarvänner är toppen, inte heller mitt manus hade varit utgivningsbart utan deras hjälp! 🙂 Stort Grattis!!!
Tack så mycket!! 🙂 Ja, visst är det fantastiskt hur andras ögon kan se sånt man inte ser själv!
Åh. Jag skulle kunna skriva en kommentar som är lika lång som blogginlägget, men jag ska inte det. Bara: jag är så oerhört glad för din skull, Ah, och så stolt över att få samarbeta med er båda.
Tack fina du! <3 Och tack detsamma, indeed <3
Åh, vad roligt att läsa om din resa! Stort grattis igen 🙂
Tack snälla! 🙂
Åh, vad roligt att läsa om din resa. Jag har inte skrivit något längre än, men en av sakerna jag älskat med att ha gått skrivkurser är just responsen och kritiken (jag, självklart är inte alla lika bra på detta, men när det väl blev sammansvetsade grupper som blev det också roligt) – oftast, som du skriver, så är ju ändringar till det bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer ha så bra skrivvänner som kan läsa mitt manus med samma ögon som dina Annor den dagen det blir aktuellt. Ska också bli så roligt att se vart manuset hamnar eftersom jag har en sådan klar bild av hur jag vill att det ska bli.
Tack Jennie! Ja, jag tror verkligen på att hitta en grupp där man kan lära känna varandras texter så bra att alla vågar säga mer än ”det är bra”. När det liksom är underförstått att det är den konstruktiva kritiken som gör att texten blir bättre är det lättare för alla att ge respons.
Jag tror att en tydlig bild av vad man vill att manuset ska bli är väldigt bra, och att fortsätta jobba med texten tills den är precis lika skinande som i tanken! Lycka till, jag ser fram emot att läsa sen när boken är klar i framtiden!
Härligt att läsa. Önskar dig stort lycka till!
Kram Kim 🙂
Tack snälla Kim! 🙂 Kram!
Tack för att vi fått ta del av diem hela processen! Och tack för din ärlighet
Tack Ann-Mari! 🙂
Jätteintressant och tack för att du delar med dig! Jag har delvis gått igenom liknande upplevelser och börjar känna att orken lite tryter – fastän jag vet att jag är rätt nära och det inte är så mycket fix kvar. Men blev ENORMT inspirerad av att läsa om din resa. Nu ska det bli rätsida på mitt manus också! Och GRATTIS till utgivning, alldeles fantastiskt!
Åh vad roligt att höra Michaela! HEJA HEJA HEJA!! Kämpa på, det är värt det när manuset känns sådär helt skinande! Och tack snälla för grattis!
Som du inspirerar mig! Har ju fått en del av resan berättad men blir så fascinerad när jag läser. Blir enormt inspirerad och trygg i att det ska få ta tid. Förstår att du är glad över Annorna, eller rättare sagt att ni är glada över varandra. Jag själv är glad att hittat dig och er blogg!
Vad var det för Skrivargrupp på Facebook? Vill också hitta någon att bolla med!