A pale sun rises as I make my way through the city. The air is thick with the smell of burning garbage. Fighting among the scavengers again, it’s the third night in a row.
I höstas blev jag tillfrågad om att vara med i en antologi på engelska och jag var inte sen att nappa. Det lät jätteroligt. Och att skriva novellen Messiah har varit kul, men jobbigt. Av naturliga skäl flyter inte språket fram på samma sätt som vanligt och jag har dessutom brottats med att få till en vettig tvist på slutet.
Nu är i alla fall grovmanuset klart och jag kan titta tillbaka på en väldigt spännande upplevelse. Att skriva på ett annat språk än sitt modersmål är intressant. Orden är inte slitna för mig på samma sätt som de ord jag använder i vanliga fall. Det gör att allt känns lite fräschare, lite mer exotiskt. Jag har suttit och smakat på ord som ”demi-kings” och bara njutit av hur det låter.
Att skriva på engelska får mig att uppskatta svenskan mer. Jag brukar slåss med småord som gärna återkommer, till exempel ett litet ord som ”sig” som har en förmåga att föröka sig i mina texter. I engelskan är det istället enkla ord som ”the” som kommer i vägen. När jag vill börja en mening med ett substantiv för att variera mig ligger det där lilla ordet före, och effekten av min ansträngning försvinner när jag istället får tre meningar som börjar med ”the” efter varandra.
Det här var så kul att jag kan tänka mig att göra om det. Men att jag också är väldigt glad över att jag nu får ge mig i kast med nya, svenska texter igen.