1 december: Skriv de första 250 orden i en roman (valfri genre) med titeln Väntan.
Fram till julafton publicerar vi en skrivutmaning per dag. Du kan göra alla eller enstaka – och väljer själv om du vill publicera din text i kommentarsfältet, i egen blogg (länka gärna!) eller om du skriver utan att visa alls.
Blev lite kort, men det blev i alla fall nått.
Flyttbussen gick tidigt på morgonen men det hann ändå bli mörkt innan de kom fram. Huset var kallt och luktade sött som av gammal människa. Besvikelsen över husets dåliga mottagande av dem kunde ändå inte dämpa hans förväntningar. De slog upp tältsängar i köket den natten. Satte ugnen på tvåhundra grader och lät luckan stå öppen för att värma rummet. Imorgon skulle väntan äntligen vara över. Imorgon skulle han få träffa henne.
Morgonen kom med mer kyla. Han svepte in sig i sin vinterjacka, en oversized halsduk och kängor innan han tog sig ner i pannrummet. Där nere var det mörkt och helt tyst. Inget hummande från arbetande maskiner. Han hittade en strömbrytare vid dörren och rummet badade i ljus.
Vad spännande att läsa, Myra! Väldigt stark bild med den öppna ugnsluckan (jag kurar ner mig extra under filten här hemma). Hoppas att det går bra med ditt skrivande!
Lucka 1: Väntan för Jossan
Uppladdningen för Jossan är definitivt att skriva klart sitt råmanus. Det är dags att byta fas: redigeringsfasen, det är den hon vill vara i när jullovet börjar. Medan hon ska skriva flera tusen ord kommer hon att göra knäck och lussekatter, kanske också köpa en katt. Men det är osäkert, stora beslut måste tänkas igenom. Knäcken och lussebullarna kommer att vara goda partners in crime till sista ordet är skrivet. Och då – då är det bara att börja om.
-Jag är inne i redigeringsfasen, drömmer hon. Visst låter det vackert? Undrar hon.
Det låter som en milstolpe för Jossan. Mellan julgodis, julklappar och tomtar kommer hon att skriva och klippa och klistra i sitt manus.
Hon håller den långa tändaren i sin hand och ger eld till ljusen i ljuslyktorna, det varma skenet höjer mysfaktorn i vardagsrummet. Lussebullen ligger på fatet och doften av saffran kittlar henne. TV:n står på på låg volym och lite längre bort hörs surret från avfuktaren som står bredvid tvättställningen. Ja, det är så romantiskt det kan bli så där en första december när hon sitter i soffan och väntar på att ruset ska passera. Ruset av ’kraftig narkotika’ som har tagits på grund av halsmandeloperation. Smärtan är olidlig och medicinen ineffektiv.
Ingen idé att lipa över det, det är bara att bita ihop och ta fram datorn och skriva ner de där orden som ska forma slutet på manuset. Viljan finns och ändå tar det emot, varför är det så? Det har hon undrat över många gånger men inte funnit svar. Men OK då, nu kör vi Britt-Marie. Dagens ord, ännu ett steg mot redigeringsfasen.
Heja heja! Jag tycker att det låter som att Jossan är på god väg, hoppas hon snart får redigera! Olidlig väntan när man vill vidare till nästa fas i skrivandet … Gillar stämningen. Lycka till!
Tack 🙂 precis så, olidlig väntan 😉
Hej på er!
Jag skriver på min blogg och länkar till er, hoppas fler nappar på utmaningen och vill dela!!!
Här är dagens utmaning:
http://alltochingentingeller.blogspot.se/2014/12/lucka-1-vantan-en-skrivutmaning-om.html
Vad roligt att det blev ett eget inlägg, Jennie! Ser fram emot att läsa flera av dina texter. Älskar förresten ”mantra” som verb.
Vad kul att få inlägg redan första dagen. Jättefina texter, gillar att de har så olika stämningar. Hoppas få se er, och andra, i morgon!
Här är mitt bidrag: http://miljontalsdiamanteriskyn.wordpress.com/2014/12/01/julkalender-lucka-1-vantan/
Tack så mycket Tuss! Väldigt spännande med skogen och ensamheten, funderar på vems ögonen var och vad som kommer hända sen … Kul!
(Har en egen julkalender på min blogg, men skriver här också.)
Havet var svart och stilla. Små kluckande vågor rörde sig över ytan. Hon var klädd i prästerskapets dräkt. En kåpa i lila siden med guldproderier. Byn låg och sov men hon hade gått ut.
Ensam med havet. Hon strök sig över halsen som för en gångs skull var bar och inte dold av höga kragar för att inte sticka ut bland människorna. Fingertopparna drog över flikarna som rörde sig medan hon andades.
De svarta ögonen slöts och hon drog in hafsdoften. Allt var rätt. Snart skulle världen förstå att hennes väg, att byns väg var den rätta.
De skulle alla få se.
Något störde henne, ett oljud. Hon kände igen det och såg uppåt. Strålkastare kom mot henne. Vattnet blev upprört när det stora svarta fordonet gick neråt och rotorbladen tvingade ytan att röra sig på ett annat sätt än den själv ville.
Hon borde varna byn, det var hennes plikt. Men när hon började se att fler och fler av de svarta helikoptrarna kom ner så ångrade hon sig.
Kåpan slets av innan hon dök ner i vattnet. Simmade djupt så att inga människor skulle kunna komma åt henne. Hon höll sig på djupt vatten, bland fiskar och sjögräs, och visste inte hur lång tid det skulle ta innan hon kunde ta sig upp för att se om byn hade skonats eller ej.
Det här tycker jag var riktigt coolt, en havsvarelse som värnar om en by som hon ändå inte verkar kunna skydda … Bra början, jag är fast 🙂
Länka gärna till din blogg!
Vad roligt att du hinner delta även i vår kalender – och vilken inledning!
Anna Ah, Johannas namn länkar till hennes blogg. Där finns en lucka ett som skulle passa oss perfekt – en tebjudning 😉
Precis som den andra Anna säger så är det bara att klicka på mitt namn.
Lucka 1:
Klockan tre var bestämt och nu visar den på kvart över. Tror att telefonen varit uppe snart tio gånger. Tidsoptimister är svåra att ha och göra med. När de väl dyker upp är de så charmiga och ursäktande att all irritation rinner av och de hårda orden blir till ja, jag förstår. Fast just nu kan jag inte fatta varför jag alltid får stå utanför och vänta när något är bestämt. Vad kan det vara nu som är så viktigt att hon inte prioriterar mig. Varför kommer alltid jag i sista hand? Kylan känns plötsligt påträngande. Fötter och händer börjar domna bort. Tur jag tog mössan. Nu börjar det småregna också! Ska jag gå in? Nej, det går inte. Jag vet inte koden. Ska jag gå? Nej, det blir inte bra då. Jag behöver lägenheten och vi skulle göra upp kontraktet här på plats.
Åh, tidspassaren i mig blir alldeles stressad! Kul att du har hittat hit, Eva!
Blev inte riktigt 250 ord, men lyckades inte utveckla den mer utan att det blev ”surrigt”
Hon var på väg hem, flygplatsen var bekant. Veckan hade varit intensiv men ändå hade de inte kommit framåt nämnvärt. I ett land där byråkrati och korruption gick hand i hand var det inte lätt att få igenom beslut, inte ens beslut som skulle gagna landet och där landet själv inte behövde bistå med något annat än just själva beslutet. Vis av erfarenhet visste hon att det bara var att vänta ut beslutet tids nog skulle det komma men det skulle kräva fler resor, det visste hon.
Hon sjönk ner i fåtöljen i loungen och tog en något för stor klunk av det röda vinet hon just hällt upp och hon fick slicka sig i mungiporna för att inte söla. Hon slöt ögonen. Förflyttade sig i tankarna hem, hem till vardagen med fasta rutiner, läxläsning, tider att passa och mat att laga. Hon slumrade till lite, avslappnad och nöjd över att resa själv. Innan planet skulle gå tänkte hon köpa med sig lite godis hem, de väntade på henne där hemma.