15 december: Skriv en text inspirerad av bilden. En mening eller en hel novell – du bestämmer.
Fram till julafton publicerar vi en skrivutmaning per dag. Du kan göra alla eller enstaka – och väljer själv om du vill publicera din text som kommentar här, i egen blogg (länka gärna!) eller om du skriver utan att visa alls.
Det hade vart en sån där dag, en sån där dag då hennes känslor låg på utsidan och tårarna tryckte på hela tiden. På något sätt hade hon klarat av skoldagen, lyckats undvika Henrik, hennes SO-lärares välmenade försök att skapa kontakt med henne. Hon visste att han ville väl, men idag orkade hon inte. Visste de hur det var att förlora sin allra bästa vän? Hur det kändes att tas ifrån sin trygghet? Hur det var att själv, ensam överleva?
Nu ville hon bara gå ner till ån. Till platsen där hon kunde sakna precis så som hon själv ville. Där hon kunde skrika och kasta sten så det tunna islagret sprack. Där hon kunde viska, gråta och minnas. Platsen vid ån just där vattnet forsade. Platsen vid ån som bara varit deras. Där hemligheter utbytts. Där pinnar hade kastats när de var små. Hon tänkte stanna där till kvällen smög sig på. Vinterkylan gjorde sig påmind, men hon behövde dit. Behövde känna Noras närhet. Hon visste att mamma och pappa skulle leta efter henne där och komma och ta med henne hem. Väl hemma skulle de linda in henne i en filt och göra varm choklad och bara krama och vagga henne som ett litet barn.
Den där bilden lockade verkligen fram vemod. Texten också. Fin känsla i det lilla.
Håller med, verkligen fin känsla. Gillar slutet mycket, att hon vilar i tanken på att föräldrarna kommer komma dit och ”rädda” henne. Det finns så mycket kärlek i att hon vet att de kommer. Snygg gestaltning!
Hundarna skäller bakom honom. Lungorna svider men han ökar farten igen. Frosten gör gräset halt och han snubblar till i uppförsbacken, slår knät, svär och fortsätter. Blodet rinner hett över vaden. Han kan inte stanna nu, inte än. Fånglägrets alla ljud är i hundarnas ylande läten. Gråten, den tysta, tysta gråten i cellerna under sovtiden. Männens skrik när knogarna krossas. Kvinnornas när de spricker. Han kan inte stanna.
Andedräkten stiger som vålnader ur honom, virvlar bort. Det är mörkt i skogen men han känner den. Han har levt i den länge nog för att känna stigens vittring. Granarna piskar honom i ansiktet, men han stannar inte. Hundarna. Skriken. Kommendanten som visade honom hur man gör. En hållare för fingret, en träskruv som blir hal av blod efter några varv. Sanningarna den skapar. Lögnerna. Striderna var bättre, en beväpnad fiende. Inte män som tiger. Kvinnor som måste tuktas.
Skriken är högre nu. Huvudet susar och stjärnhimlen krymper runt honom. Det brinner i lungorna, högt uppe vid nyckelbenet. Han faller på knä i mot en björk, andas och väser med händerna mot det levande. Björkvittra, brukade mormor säga. Hon vet vad du har i hjärtat. Han vill dölja sitt hjärta, men han orkar inte.
Han dränkte den sista hunden i den nedisade forsen. Slog ihjäl vakten som kom efter den. Det måste vara flera timmar sedan. Ingen är därbakom, men han stapplar ändå upp. Fortsätter. Han har flytt, men han är inte fri. De ylande, långa skriken slutar inte.
Åh, vad stämningsfullt och läskigt! Tycker mycket om det poetiska med stjärnhimlen som krymper och björkvittran. Intressant möte med det äckelläskiga och det vackra, allt blir verkligen starkare!
Pingback: Julkalender lucka 15: Text inspirerad av bild. | MiljontalsDiamanteriSkyn
Har tyvärr fått på mig en ordentlig förkylning så hjärnan vägrar fungera som den ska, så det fick bli väldigt kort.
Det var en läskig historia, även om den var kort! Jag gillar att man som läsare inte får se vad personen ser, utan bara vara med om reaktionen. Krya på dig, hoppas du blir bättre snart!