3 december: Skriv en text inspirerad av bilden. En mening eller en hel novell – du bestämmer.
Fram till julafton publicerar vi en skrivutmaning per dag. Du kan göra alla eller enstaka – och väljer själv om du vill publicera din text som kommentar här, i egen blogg (länka gärna!) eller om du skriver utan att visa alls.
Hur i helvete skulle hon få ut skåpet genom den lilla dörren?
Haha! Underbart Myra!
Det var hennes skåp, hade han sagt och i en kärnfull ton lagt till, att hon kunde fylla det med allt sitt banala skräp, om hon ville.
Oh, spännande! Börjar genast fundera på deras relation till varandra.
Fantastisk bild! återkommer, för jag fastnade i något längre!!! =)
Visst var den fantasieggande! Ser fram emot din tolkning.
Det blev en mininovell:
En värld som väntar
Hon hade så många planer, min storasyster. Om nätterna berättade hon historier om sådant vi skulle uppleva när vi kom ut. Vi låg huvud mot huvud på den tunna kudden och hennes viskningar kittlade mig i örat när hon förklarade att det fanns en hel värld som väntade på oss.
”En dag, Erik”, började hon. ”En dag ska vi …”
En frostkall decemberkväll kom föreståndarinnan med besked. Det fanns en familj i staden som behövde en ny husa. Min syster höll min hand den natten, men sa inte ett ord. När vi hörde steg i trappan morgonen därpå viskade hon åt mig att låtsas sova.
”Jag kommer tillbaka Erik, en dag ska vi …”
Dörren till klädkammaren gnisslade till och så blev allt tyst.
Jag arbetar på barnhemmet numera, fast det inte längre är ett hem för barn. Vaktmästare kallas jag, eller alltiallo. Jag har nycklar till alla rum, även de som hållits stängda i årtionden. Det är sextio år sedan min syster försvann och jag väntar än. En dag ska vi.
Dörren är alltid där. Jag bestämmer vart den går. Genom skriken och gråten. Genom ljudet av läderremmarna som dras åt. När dörren är öppen behöver jag inte stanna. Det gula fräsandet, smaken av gummikloss och koppar. Ingenting rör mig, ingenting finns.
Månader, år där inne. Jag lever hela liv där inget någonsin är bundet, blodigt eller trasigt. Ensamheten smeker mig först, tröstar mig. Men vi speglar oss i andra. Utan dem suddas vi ut och försvinner. Jag befolkar. Inte riktigt stadigt, alltid lite skevt. Vad vet jag om liv, om det som är helt och varmt. De duger åt mig. De ger mig form.
En dag kommer jag inte undan. Kroppen är för plågad, för trött. Det elektriska surrandet för starkt. Dörren står öppen men jag når den inte. Jag klarar det inte ensam och jag kallar på dem. Kallar dem till mig. Skuggorna tornar i dörröppningen och sedan blir ingenting någonsin sig likt.
Jag skrev verkligen den här texten idag, så den är inte genomarbetad alls, men kan vara kul att höra vad ni tycker ändå! Dagens lucka i varje fall, en text, en början blev det…
http://alltochingentingeller.blogspot.se/2014/12/lucka-3-en-text-inspirerad-av-en-bild.html
Hon sätter sig ner, tittar in i det tomma skåpet. Skåpet som vart hela hennes liv. Där allt fått plats. Nu börjar en ny resa, kanske ett nytt skåp?!
Vad roligt att se att bildutmaningen inspirerar! Får fina flyttvibbar av din text!
Här är mitt:
Varje kväll gick hon in i rummet och öppnade det stora skåpet som var den enda möbeln i rummet.
Det var en av de få möbler som fanns i hela huset. Allt var gammal, slitet, ruttet. Men skåpet var fortfarande vackert,
Vackert och sagolikt. Lite som en portal till en annan plats.
Men hon visste självklart att det inte var det. Hon visste bättre än att tro på sagor hon läst som ung.
Men varje kväll gick hon in i rummet, satte sig på det kalla golvet framför skåpet och drömde sig bort.
Älskar texterna som denna bild inspirerade till!
Vad många spännande texter! Är så glad att ni alla hakar på. I morron nya tag.
Till sin stora besvikelse så upptäckte de att garderoben, bara var en helt vanlig garderob.
De satt tillsammans, och surade. Delade på ett kexchocklad. Någon såg på Alex som dragit i gång det hela.
Hur kunde de, som faktiskt alla var över elva vara så dumma att de trodde att det skulle finnas en portal till Narnia.
Jag förstår dem verkligen!
Öppet. Skåpet, det hemliga, förhatliga, förbjudna. Öppet, gapar tomt. Världen som vi känner den finns inte mer. Låt oss be.
Wow, Elinor! Få ord – mycket känsla.