6 december: Skriv 250 ord som börjar med meningen ”Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom.”
Fram till julafton publicerar vi en skrivutmaning per dag. Du kan göra alla eller enstaka – och väljer själv om du vill publicera din text som kommentar här, i egen blogg (länka gärna!) eller om du skriver utan att visa alls.
Hej! Det får bli lite försenat på dagens och morgondagens utmaningar, men de kommer! Jag lovar!!!
Det är helt okej, man gör när man har tid och lust! Spännande!
Här kommer min:
http://tittelina.blogspot.se/2014/12/jag-alskade-honom.html
Fin! Gillar stämningen! Gillar detaljer som det med överläppen, så fint!
250 ord exakt, det gör att kvaliteten kanske inte direkt är knivskarp. Men det var kul att skriva!
Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom. Ensam var han inget hot. Han skulle fortsätta tigga i de här gränderna, kanske hitta en lärlingsplats. Ett farligt liv, men ett liv likafullt.
Tillsammans med mig, det var något annat. Jag hade sett det redan i går, den halva tatueringen i vekryggen. Bara en glimt, som en skugga. Jag behövde inte mer. Jag borde ha slutat, jag borde ha släppt hans tunika och gått, men jag klarade det inte.
Vi hade inte känt varandra länge, men jag hade längtat efter det där sedan den första gången vi gjorde ett dagskifte ihop. Att skotta jord vid vallen blir tråkigt snabbt som fan och vi började prata. Ingen av oss hade varit med om mycket. Men det fanns ändå något där, i hans historier. Något att fångas av.
Om jag hade vetat det redan hade jag kanske kunnat hålla mig. Om jag vetat att våra öden var knutna till varandras, och till Rikets. En halv tatuering är ingenting värd, och jag hade inte tänkt på min på länge. Men när jag såg hans kände jag igen den direkt. Spjutfisken, stjärnhopen som står till väster vid sommarsolståndet. Det sönderbrutna skeppet under. Jag visste att det var den del jag saknade.
Jag borde ha gått, men jag vände mig bara om, släckte talglampan så att han inte skulle se. Löste upp snörningen till hosorna och lät honom gå ner på mig. Jag var egoistisk. Och nu måste jag gå.
Ryser! Älskar som vanligt dina texter. Vill veta resten, allt!
Den här gången finns det inget riktigt ”resten”, men vem vet, kanske blir det något större längre fram. Jag gillar scenen. Det här visar på skrivövningars styrka. De låser upp kreativiteten på nolltid. Ska vara bättre på att göra våra egna övningar framöver!
Love it! Väldigt fin scen, gillar slutet, härlig twist 😀
Prick 250 för mig med! Lite lös i kanten kanske, men kul att skriva!
Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom.
Från början ville jag bara slippa vara ensam. Så jag skapade honom. En och sjuttiofem, fötterna vinklade lite inåt, smala handleder, en blick som alltid verkade nyvaken. Han sa inte så mycket. Jag hade vant mig vid tystnaden, och han verkade vänja sig vid mig. Han tittade mest. Jag hade gjort honom mjuk, han verkade tycka om att sitta nära och bara titta.
Efter ett tag hittade han ett post-it-block och en blyertspenna, och började rita. När jag inte var där ritade han mig. Han ritade mig så många gånger att han till slut bara behövde några streck. Pannan, näsan, glasögonen, det tog honom bara fem sekunder. Han gav mig lapp efter lapp, bild efter bild. Flyttade sig närmare och närmare.
Teckningarna blev bättre. Jag satte dem på väggen, tittade mycket på dem. Så mycket att jag glömde att titta på honom. Han började bli suddig i kanterna. Bildernas skarpa blickar följde mig när jag gick genom rummet, men hans yrvakna blev alltmer diffus.
Jag älskade honom, men kanske älskade jag mest känslan av honom. När han satt nära. Hans smala handleder när han ritade. Om han skulle överleva hade jag varit tvungen att göra honom fri, men jag visste inte hur det skulle gå till. Han satt ju alltid så nära. Och jag ville ha bilderna kvar. Den sista blev aldrig klar. Han försvann innan han dragit det sista strecket. Jag satte upp den ändå.
Du älskar honom och jag älskar detta – ryser av avslutningen! Fint med de lösa kanterna här.
Tack! 🙂 Testar lite fantastik här, väldigt spännande!
Pingback: Julkalender lucka 6: Skriv 250 ord. | MiljontalsDiamanteriSkyn
http://miljontalsdiamanteriskyn.wordpress.com/2014/12/06/julkalender-lucka-6-skriv-250-ord/
Känner dock att mina verkar blir lite nedstämda.
Det blir ju så ibland, själva inledningsmeningen var ju inte så väldigt munter heller! Vackert skrivet, och jag gillar hur historien fick veckla upp sig, jättefint!
Tack. 🙂
Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom. Det var åtminstone vad hon skrev i brevet. Jag fnös åt det hela. Trodde hon verkligen att jag skulle gå på ett sådant enkelt och klassiskt trick.
Det som var skrämmande dock var att hon fått reda på både min och min pojkväns identitet.
Nu var jag tvungen att handla. Lära den där Cosmic empress ett och annat. De började bli fler och fler. Superskurkarna och av någon anledning hade Cosmic Empress fått för sig att jag skulle vara hennes nemesis.
Jag drog i oken som öppnade löndörren ner i mitt hemliga rum under huset. Där kunde jag byta om. gå från att vara den vanliga Cora Smith till Night Raven. Klädd i svart lack och läder. Jag hade inga superkrafter, men jag kunde slåss, och jag hade ett stort arv.
Jag hoppade upp på min motorcyckel och körde i väg. Mot platsen där jag visste att cosmic Empress skulle hålla till.
Luften runt henne tycktes spraka av lila små blixtrar. Jag kunde se hur Mark satt hjälplös på en bänk bredvid henne. Hon hade långt lila hår och en spandex dräkt som matchade det, med guldstjärnor som mönster. Hennes mask gjorde att jag knappt kunde se något av hennes ansikte. Men jag skulle besegra henne.
Ja lyckades att bromsa in med motorcykeln och hoppa av den så att den sladdade genom gruset på gången i parken och fällde henne så hennes krafter kom av sig. Nu väntade en kamp. Det fick adrenalinet att pumpa och jag visste att det alltid fanns en risk. Men jag var tvungen, jag var stadens hjälte. Och jag var Marks flickvän, den stackarn skulle ju aldrig klara av att ta sig ur den här situationen själv. När han såg mig så sken de blåa vackra ögonen upp och han suckade av lättad och längtad.
JAg däremot hade itne tid för honom, jag hade min blick fäst mot Cosmic Empress och jag tog satts, för att göra ett hopp och börja striden.
Coolt med en superhjältehistoria! Bra fart i den här.
Jag älskade honom men skulle jag överleva var jag tvungen att lämna honom.
Första gången vi träffades försökte jag undvika hans blick, undvika hans mörka fina ögon. På samma sätt försökte han undvika min, men det gick inte. Vi drogs till varandra. Diskret ställde han sig med ryggen mot mig och lät den snudda vid min när vi stod där vid baren, han med sina vänner jag med mina. Jag minns värmen som gick igenom min kropp. Klockan var mycket det var dags att bryta upp. Utanför klubben sa jag hejdå till mina vänner, bestämde mig för att promenera hem, behövde skingra tankarna. Där i gränden kom han i kapp mig. I skydd av mörkret omfamnade han mig, vi kysstes, lät våra händer undersöka varandra där i duggregnet. Känslan av det förbjudna men samtidigt så vackra. Vår kärlek växte väl dold för vår omgivning, ingen fick misstänka något, vi fann våra kärleksnästen jag och Sasja. Drömde om en framtid tillsammans.
Nu stod jag här, på flykt, på flykt från den regim som inte accepterar vår kärlek, den regim som fördömer kärlek som vår. Batongslagen och sparkarna mot min kropp kändes ännu, min kropp var blå, hela jag ömmade. Vi hade blivit påkomna, separerade. Det sista jag hörde innan jag domnade bort var ”Jag älskar dig Kolja”. Hur jag kom till sjukhus och vem som hjälpte mig vet jag inte. Det enda jag vet är att jag måste lämna min älskade Sasja och mitt land för att överleva.
Åh, förbjuden kärlek, härligt. Känns dystopiskt eller sovjetiskt (synonymer?) och jag som älskar världsbygge blir ju genast intresserad av reglerna, varför det är förbjudet och precis vad det är som gör dem ”opassande” för varandra. Precis som bra mininoveller ska vara, de lämnar en med fler frågor än de besvarar.
Jag valde ett namn som Sasja då det kan vara både en man och en kvinna och när det utspelar sig är oklart. Namnen hade också kunnat bytas ut mot Ahmed och Mohammed och tiden hade då kunnat vara nutid.
Hej på er! Nu har jag äntligen kunnat sätta mig ner och ta tag i lite julkalender igen. Har ju som mål att klara av denna kalender också, men en veckas luckor att ta igen! Detta är utmaningen från Lucka 6! Anknyter faktiskt lite till dikten jag skrev, för de är tagna från samma berättelse… =)
http://alltochingentingeller.blogspot.se/2014/12/lucka-6-jag-alskade-honom-men.html