9 december: Skriv en text inspirerad av bilden. En mening eller en hel novell – du bestämmer.
Fram till julafton publicerar vi en skrivutmaning per dag. Du kan göra alla eller enstaka – och väljer själv om du vill publicera din text som kommentar här, i egen blogg (länka gärna!) eller om du skriver utan att visa alls.
Det har trasslat till sig rejält – men jag ser ljust på det!
http://26.media.tumblr.com/tumblr_lxuyq4hERJ1r3k1m8o1_500.png
Ibland behövs det verkligen bara en mening!
Varelsen kommer mot mig. Det stilla fräsandet som får håret att resa sig på armarna. Kopparlukten. Det slöa, enkelspåriga medvetandet. Jag står tryckt mot väggen och väntar. Andas inte. Rör dig inte Antji så drar den snart förbi. Det är pappas röst. Han tränade mig i det övergivna forskningscentret. Övade mig i det som varit vår familjs öde i fem generationer. Andas inte så går allt bra. Men jag såg det som hände med honom. Jag såg hur liten rörelsen behövde vara. De utbrända ögonhålorna efteråt.
Tänk inte. Var inte. Det finns de som tror att varelserna känner betavågor från skrämda tankar. Det skulle förklara en del. Jag sluter mitt sinne och blundar när den gula, blixtrande energin drar förbi.
(Nu blir det lite, lite fancition, fast ändå inte, inspirerat av kanske är rät ord. )
”Asså, hon är ett sånt freak den där Linnéa”
”Men eller hur!” De båda tjejerna skrattade Det var lucia morgon och av någon anledning var alltid skolan lite extra nedsatt då. Som om de skulle göra något bättre. I år så brydde de sig inte om Lucia, de gick i ettan och då kunde de ändå inte bli valda. Men sen skulle det bli viktigt. Eller jo, de brydde sig eftersom de skulle bli fest i kväll. En stor och ordentlig fest där de skulle kunna supa med alla som betydde något.
Erika hade ordnat med dricka åt dem, hon hade en polare som kände någon som kunde köpa ut.
”Asså Emo är så jävla ute, fattar hon inte det.”
”Ähh.. hon kommer väll ändå snart ta livet av sig som den där Elias.” Det var knappt att hon han avsluta namnet innan det hände. Plötsligt kom ett starkt ljsusken mto dem genom korridoren. Det var som elektriska maskar som slngrade sig runt. Erika slungades i väg in i en vägg och snart följde Felicia efter.
Erika öppnade ögonen. Hon tyckt sig se någon en bit bort som skrattade. Någon med blått hår. Ett jävla freak. Något stämde dock inte. Var inte den där tjejen försvunnen? Hon han inte tänka mycket mer innan hon tuppade av igen.
Oj, nu fick jag starka Lucia-i-skolan-vibbar! Fast det var inga elektriska maskar i min skola – väldigt träffande beskrivning, Johanna.
Blev väldigt kort idag:
Ljuset kom närmare och närmare, jag kände mig rädd. Men samtidigt så otroligt befriad.
Kort och bra!
Pingback: Julkalender lucka 9: Text inspirerad av bild. | MiljontalsDiamanteriSkyn