I arbetet med min nya bok testar jag att göra kapitelplaneringar. Jag gör dem ungefär som ett synopsis för varje kapitel, och skriver ner vad som ska hända och vem som hittar på vad. De här planerade kapitlen kan jag sen flytta runt och ändra tills dramaturgikurvan ser fin ut.
När jag skrev Du, bara började jag i andra änden. Jag skrev massor, och försökte sen få alla delar att passa ihop i någon sorts dramaturgikompromiss. Det resulterade i att jag skrev om bokens andra halva tre gånger. Första gången tror jag att problemet var att jag fick slut på innehåll när det var en bit kvar fram till upplösningen, och fyllde ut med typ luft. Tempot sjönk och boken blev tråkig. Andra gången lämnade jag trådar lösa, och det fanns inga logiska sätt att knyta ihop dem, för karaktärerna gjorde grejer som inte kändes förankrade. Tredje gången fick jag en massa tips på hur jag kunde rita upp handlingen i andra delen, och då funkade det mycket bättre.
Det måste vara smartare att göra det där jobbet i början av processen. Eftersom jag känner mig själv vet jag att jag lätt kan dra iväg och skriva 30 sidor på raken när jag blir exalterad över en ny idé, så nu håller jag mig själv i kort koppel tills planen är klar. Hela handlingen ska bestämmas, karaktärernas utvecklingskurvor ska vara uttänkta, och alla kapitel ska ha en plan. Sen är det fritt fram att rusa. För då vet jag att jag är på väg åt rätt håll.
/Anna Ahlund