Att skriva känns inte som ett aktivt val för mig. Jag har alltid gjort det. Historierna och karaktärerna dyker upp för att tillfredsställa min hjärna som ständigt är på jakt efter något nytt att uppehålla sig med. På så sätt kan jag säga att jag skriver väldigt mycket för mig själv.
Men när jag är klar med ett utkast lägger jag det inte i en låda och låter hjärnan spinna vidare på nya äventyr. Istället lägger jag nästan fånigt mycket tid på att slipa och ändra och svettas. Till det kommer hela processen med att hitta bokens form och finansiera utgivningen. Allt det där gör jag för att jag vill dela upplevelsen med så många som möjligt.
Att veta att jag har berört en annan människa är nämligen den starkaste drogen som finns. Min jungfrusil var en recension som Bokhuset gjorde av min novell Doften av mango (publicerad i antologin Maskinblod 3). Väck mig mitt i natten och jag kan nog citera: ”Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia.” Efter det var jag fast.
Tredje principen har fått ett nästan surrealistiskt gott mottagande. Varje gång det kommer en ny recension är det lika kul att se hur läsaren har tagit till sig historien. Vilken karaktär tycker de mest om? Vilka teman var mest intressanta för dem? Har jag nått dem, fått dem att tänka och kanske tro på att Levi, Ava och Leymah är verkliga människor?
Nu har också Aldrig ensamma hunnit få lite reaktioner. Old Adult Reads Young Adult blir lite kär i Leymah, och karaktärerna krossar Bokhusets hjärta. Även för andra recensenter, som Fiktiviteter och Bookiecookiez, känns mina karaktärer som riktiga människor. Det är det bästa betyg en bok kan få, tycker jag.
Fina recensioner på bloggar är fantastiskt kul, för de skriver så lockande och jag märker hur boken når ut till fler läsare genom dem. Något som också är väldigt fint är reaktioner från vanliga läsare som tar böckerna till hjärtat. Aldrig ensamma har till exempel varit med till Prag och blivit fotad på en väldigt Systemet-inspirerad perrong. Det händer att folk känner igen sig själva i någon av mina hjältar, och att de blir stärkta av det. Det gör mig alltid både rörd och tacksam när de väljer att dela med sig av det.
Roligast just nu är nog kvinnan som jobbar på en skola där jag har ett uppdrag, som tog mig åt sidan och sa: ”Jag köpte ju Tredje principen av dig i våras, och det här är verkligen inte min typ av bok, egentligen. Men jag började läsa och jag kunde inte sluta. Nu har jag hört att tvåan har kommit. Du råkar inte ha någon med dig? Jag måste få veta hur det går!” Så klart hade jag en bok åt henne.
Så medan vissa säger att de inte läser recensioner letar jag aktivt efter dem, för att få en känsla för att böckerna är där ute, och når läsare. Den glädjen ger mig kraft att fortsätta skriva.
/Anna Jakobsson Lund