I tisdags skickade jag råmanus till min första testläsare. En första version av Equilibrium har alltså sett dagens ljus. Närmare 100 000 ord som tagit i runda slängar ett halvår att få ner på papper. Kvar att göra är nu minst tre testläsarrundor, med påföljande ändringar. Efter det några varv av ren redigering och finjustering, och säkerligen några närläsningar av de klurigaste ställena. En svettig period av omarbetningar som tar vid där en svettig period av skapande slutar.
Equilibrium blir min femte roman. Processen har sett olika ut för de olika böckerna, men de har haft en sak gemensamt: fördelningen av svett och jubel är förvånansvärt ojämn. Att skriva är trots allt min passion. Man skulle kunna förvänta sig att jag en större del av tiden skulle känna mig jublande glad och ohämmat lycklig. Det är ju trots allt så vi ser på passion.
Skrivande har aldrig fungerat riktigt så för mig. Drogen, det underbara, det som drar mig tillbaka till tangentbordet gång på gång under ett projekt, och som får mig att starta nya innan jag avslutat de gamla, handlar istället om en djup tillfredsställelse som kommer ur det där slitet. Att skriva är som att springa riktigt långt. Det är hela tiden jobbigt, men också hela tiden skönt. Känslan av att vara en som står ut, som inte ger upp, som rider ut stormen och tar nya tag dagen därpå, har burit mig genom många tuffa veckor av skrivande.
Till Alla hjärtans dag fick jag en bok av min man (för att han känner mig alldeles för väl): Grit. Konsten att inte ge upp av Angela Duckworth. Hon menar att det inte bara behövs talang för att lyckas, utan att det också hänger mycket på hur passionerad och uthållig du är. Att nå sitt mål handlar om att brinna tillräckligt mycket för att orka lägga ner sin själ i något, men också om att orka fortsätta att svettas och arbeta hårt under lång tid.
Att läsa boken ger mycket bekräftelse på att jag har tänkt rätt. Duckworth tar till och med upp vikten av att bryta ner sina mål i mindre delmål, något som var grundtanken i min allra första bok 100 sidor om konsten att sätta smarta mål – och att nå dem. En tanke jag också försöker leva efter, så gott jag kan.
Tidigt i arbetet med Tredje principen satte jag upp några principer (ja, jag ser ironin …) för mig själv. En av dem var det jag kallade Foppa-inställningen. Peter Forsberg är, som många idrottsmän, känd för att vara en träningsmaskin som ställde otroligt hårda krav på sig själv. Det är vad som krävs för att lyckas, tänkte jag och bestämde mig för att jobba hårdare än jag föreställde mig att gemene man var beredd att göra. När jag träffade Annorna blev det också en del av Foppa-inställningen att inte vara rädd för kritik, utan att tillåta många att ha åsikter om min text, för att på så sätt kunna göra den bättre.
Att arbeta uthålligt med skrivandet är faktiskt inte så svårt för mig. På samma sätt som med träning blir det lätt en vana, och jag har på många sätt byggt mitt liv kring det. Om jag inte får skriva känns det som om en viktig del i livet saknas. Visst bryter jag ihop ibland och jag har också tvivelapor som tjattrar om att jag inte ska tro att jag är något. Men med stöd från mitt nätverk och några välriktade knuffar brukar jag få tyst på aporna.
Något jag däremot alltid får kämpa med är uthållighet när det gäller marknadsföring. Att varje vecka och varje dag göra något för att öka spridningen för mina böcker är mycket svårare att hålla i och orka med. Kanske beror det på att marknadsföring ju inte är det jag egentligen är passionerad för; det är bara en (ibland rolig och ibland mindre rolig) bieffekt av mitt skrivande. Kanske är det svårt med uthålligheten för att det känns som om jag arbetar i uppförslut, och inte får lika goda resultat som när jag skriver. Kanske handlar det bara om att skrivandet är något jag själv kontrollerar, medan resultatet från marknadsföringsinsatser alltid i slutänden är beroende av hur andra agerar.
I vilket fall ger läsningen av Angela Duckworths bok mig mer inspiration att faktiskt orka hålla i även marknadsföringen. Att komma ihåg att jag har gjort en deal med mig själv att jobba på även när det är obekvämt. Boken ger mig energi att sätta upp nya mål och bryta ner dem till bitar jag orkar med. Kanske kan jag hitta den där känslan i marknadsföringen också, som när jag springer eller skriver. Att det alltid är jobbigt, men också alltid skönt.
Vill ni se Angela Duckworth prata om uthållighet? Hennes TED talk är väldigt populärt.
/Anna Jakobsson Lund
Jag har sagt det flera gånger, jag säger det igen: jag känner otroligt många människor som skriver otroligt bra, men de är aldrig uthålliga nog att skriva en hel roman (eller någon annan helhet). Det är inte kanske de största skrivargenierna som blir publicerade utan de som verkligen orkar fortsätta kämpa.
Ja, förmågan att slutföra och orka arbeta om är verkligen en viktig egenskap i skrivandet. Och kanske också möjligheten att tänka ”yes, ett vitt papper, nu får jag göra hela processen igen”. Att ha folk runt sig som får läsa lite och som man kan prata om skrivandet med hjälper uthålligheten mycket, tycker jag.
Skulle behöva sju kommentarsfält för att rymma hur imponerad jag är av dig! Din femte roman, din sjätte bok … Helt galet med tanke på att du jobbade med Tredje principen när vi lärde känna varandra! Tack för TED-länk ❤️