Den här veckan har för mig haft två riktiga skrivarhöjdpunkter. I tisdags fick jag tillbaka mitt manus från två fantastiska testläsare (de ska få ett eget inlägg för de var magiska!) och i torsdags var jag på en lyckad bokrelease och träffade flera skrivarvänner.
Både på Ordbrodösens Facebooksida och Instagramkonto berättade jag om testläsarna och kallade dem för ”två okända ungdomar”. På releasefesten fick jag därför frågan om vad Ordbrodösen är för slags bok. ”Jag trodde den var för vuxna, men nu hade två ungdomar läst den?” Ja. Och ja.
Jag kände tidigt att Ordbrodösen varken var en renodlad ungdomsbok eller en typisk vuxenbok och när jag hittade begreppet crossover kändes det rätt. Jag har själv alltid läst brett. Sommaren jag fyllde elva plöjde jag både Maria Gripe och Stephen King. Jag hoppas att Ordbrodösen ska vara en sån ledighetsläsa-och-inte-vilja-lägga-ifrån-sig-bok oavsett om man har sitt första sommarlov från gymnasiet eller sin tjugofemte semester från jobbet. Min huvudkaraktär är arton, mina äldsta karaktärer är åttionio. Nu har jag haft testläsare födda på väldigt tidigt 00-tal, tidigt och sent 90-tal, 80-talet, 70-talet och 60-talet. En tonåring har ritat hjärtan i manuset och bitit på naglarna, en tjugosjuåring har blivit kär i en karaktär och en sextiotalist har fulhulkat på ett tåg. Begreppet crossover känns om möjligt ännu bättre.
/Anna Arvidsson
Vilket bra uttryck! Jag håller precis på att redigera/försök till att färdigställa ett manus som jag haft liggande i sex år, som handlar om en 16-årig tjej och grubblat på om det är en bok för tonåringar eller vuxna. Crossover! Precis. Tack för ordet!
Vad roligt att höra Ethel! Så kände jag också. Lycka till med redigeringen!
Pingback: Anna skriver under | Det där med det digitala