Idag har jag skrivit ut utkast tio av Du, bara. 348 papperssidor känns nog aldrig så tunga och mäktiga som när man fyllt dem med sina egna ord.
Det händer något magiskt när man skriver ut. Jag kan ha suttit och pillat med ett parti i evigheter på datorn, tyckt att jag fått till det ganska bra, men när det kommer ut på papper ser jag ändå direkt massor av nya saker som kan bli bättre. Och det roliga är att jag ofta inte förstår hur jag kunnat missa dem förut.
Ni vet när man tar med sig en ny bra bok och kryper upp i läsfåtöljen? En bok man är nyfiken på, och vet att man kommer att tycka om? Så kändes det nu när jag började läsa mitt manus på papper. Jag har stirrat på det i ganska många timmar varje dag sen i juni, ändå kunde jag känna en sån läsglädje när jag fick bläddra upp första sidan idag.
Jag vet ju hur det ska gå, så jag ska inte försöka lura i någon att spänningen har med handlingen att göra, det är inget sånt. Det som känns lockande är att se vad som kommit fram sen förra varvet. Vad de onödiga blickarna, leendena och anföringsverben jag karvat bort har givit för resultat för flytet. Hur de nya lagren kommer fram, subtiliteterna i språket, aningarna om vad som ligger och puttrar under ytan.
För varje varv blir allt skarpare. Flytet blir bättre. Karaktärerna blir tydligare och renare. När jag sitter med redigeringspennan i mungipan i min läsfåtölj vet jag att ju mer jag hittar att karva i, desto bättre kommer texten att bli i nästa varv. Jag bara myser. Papper alltså, vilken magi det är.
Anna Ahlund
Jag minns första gången jag hade hela manuset utskrivet. Det är verkligen mäktigt!
Ser fram emot att få läsa Du, bara igen när du är klar med denna runda!
Ja, verkligen! När man ser högen och liksom tänker ”Var det JAG som gjorde det här?” Tack, ser jättemycket fram emot att höra vad ni tycker, ni som sett hur det var innan!