Jag har alltid fått höra att det är bra att göra synopsis. Det sparar tid att ha en plan för historien redan från början, och det är lättare att få överblick när de viktigaste händelserna i ett manus är planerade i förväg. Jag har tänkt mycket på det där, men det funkar aldrig för mig. Jag tror att jag måste skriva fram historien. Mina vändningar beror inte så mycket på yttre faktorer, utan mer på hur karaktärerna reagerar i olika sammanhang. För att veta hur de reagerar i olika sammanhang måste jag lära känna dem, och för att lära känna dem måste jag bara skriva.
För mig har de inledande skrivarmånaderna med Pompom varit rena vilda västern. Jag gjorde någon sorts plan i början, men den föll jättesnabbt när jag kom på en massa nya saker. Så jag bara skrev, och plötsligt satt jag där med ett dokument på 50 000 ord som inte riktigt verkade hänga ihop. Det var nya skisser, äldre skisser, lösa tankar om vad som skulle hända, några färdigskrivna scener och några halvskrivna. Huller om buller, bara massor av ord. Det kändes helt ogreppbart, bara stort och löst och svårt.
Min lösning för att få någon sorts struktur blev post-it-lapparna. Jag har två berättare, så de fick varsin färg, och så skrev jag ner alla scener jag skrivit eller planerat, och la ut lapparna i kronologisk ordning. Det blev några luckor i handlingen, men när lapparna kom ner på bordet blev det lättare att se vad jag skulle fylla dem med. Snart hade jag femtiotvå scener, som kunde buntas ihop i kapitel, och innan jag visste ordet av hade jag ett nytt Word-dokument med titeln ”Kapitelplanering”, där trettioåtta kapitel fanns beskrivna.
Det här var riktigt coolt för mig, för när jag la ner mina idéer bredvid varandra på bordet insåg jag att allt faktiskt hängde ihop ganska bra, och att jag kommit mycket längre än jag trodde. Nu har jag en plan, och när Pompom fått vila till sig lite ska jag skriva kapitel efter kapitel tills jag har något sammanhängande. Nya idéer kan petas in i rätt kapitel på en gång, för grundplanen finns där.
Post-its var verkligen en räddning för mig, nu tror jag att jag är på banan igen. Hur jobbar du? Gillar du också att fylla skrivbordet med lappar, eller tillhör du den magiska skara som vet allt redan från början?
/Anna Ahlund
Gjorde exakt samma när mitt spretade för mycket. I mitt fall fick det till följd att jag möblerade om en hel del. Och jag hade ändå ett slags synopsis 🙂 Bra grej, de där små lapparna.
Ja, visst är det bra för att få överblick! Spännande att stöka i synopsis, jag gillar att det känns som att inget är fast förrän det är klart 🙂
Efter kommentarer från lektör fick jag skriva om ett av mina manus rätt rejält – eller åtminstone tänka om. DÅ använde jag post-its och det hjälpte mig verkligen att fatta hur allt hänger ihop och hur jag skapar en bättre dramaturgi. Spännande hur mycket lite lappar kan göra!
Verkligen! Just det där med att få ut allt på bordet är så magiskt. Jag brukar göra så med miljö osv också, med olika färger, så att det blir tydligt var de är och vad som behövs för variation. Gillar känslan av att ha hela historien framför mig på bordet 🙂