En sak jag brottas med i mina manus är hur jag ska förhålla mig till ungdomarnas kommunikationsvägar. Jag arbetar på en högstadieskola och vet att dagens femtonåringar inte har det lika enkelt som min generation hade det när vi var unga och blev ihop med varandra.
När vi i början på 2000-talet ville kommunicera kunde vi välja mellan:
1) sms från kontantkort
2) msn på svajigt modem
3) avlyssnad hemtelefon
4) den kalla, bittra verkligheten
Idag har ungarna en miljon olika tillgängliga ställen att prata på, det är ett väldans snapchattande hit och kikande dit.
Detta krånglar till det lite för oss som skriver ungdomslitteratur som är tänkt att utspela sig i någon sorts samtid. För ett tag sen fick jag till exempel höra från ett par av mina elever att de inte har facebook, eftersom deras föräldrageneration har facebook, vilket gör att de känner sig övervakade. Wow, that’s news. Där rök den fina relationshipstatus-tråden i mitt första manus som ligger i byrålådan och väntar på bättre tider.
I Du, bara ville jag att John skulle få Franks nummer. Helst skrivet på armen, som i en riktigt snygg 80-talsbok/film/fantasi. Men ”varför använder han inte bara kik?” är en rimlig fråga, och svaret ”författaren orkar inte ta reda på hur det fungerar…” duger tyvärr inte. För om det är ungdomar som ska läsa boken är det viktigt att handlingen är trovärdig för dem. Nu löste jag just det här med att John dammsuger internet efter Frank, och att Frank inte går att hitta, så att John helt enkelt får rota lite i sin syrras mobil och sno numret (och skriva ner det på sin egen arm…)
Jag vet fler böcker där det finns internetvägrande personer (bästa exemplet: ljuvliga Noah i Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen”), och kanske är det framtiden i ungdomslitteraturen. Internet gör det för enkelt. Laddade mobiler med full mottagning i kniviga situationer är för lätt. Och beskrivningar av internet åldras innan någon ens hunnit säga ”yolo” (som för övrigt är so last year).
Kanske är vi på väg mot en intressant paradox: En generation ungdomsböcker som beskriver en verklighet parallell med den digitala verklighet som våra verkliga ungdomar känner till idag. Litteraturen utforskar hur det skulle vara om internet inte fanns. Och i framtiden kommer litteraturforskare bestämt hävda att internets betydelse historiskt sett är klart överdriven, eftersom skriftliga källor visar att ingen höll på med snapchat år 2015. Detta är spännande tycker jag. Hej, du unga människa. Välkommen till en alternativ verklighet.
/Anna Ahlund
Åh, vilket bra inlägg. Så klart att det är så och jag har inte heller en aning om hur ungdomar kommunicerar idag, inser att jag helt satt just den delen åt sidan i min egen ungdomsberättelse, men att jag absolut måste ta tag i det när jag börjar skriva på allvar.
Tack Jennie! Spännande, utspelar sig din också i någon sorts nutid? Jag kommenterar inte tiden, men har givit dem mobiler som de ”fumlar med fingrarna över skärmen” på, och Spotify, så förhoppningsvis är det tillräckligt modernt men ändå ospecifikt nog att funka som nutid både nu och ett tag framöver.
Japp, den utspelar sig i ett nutida Göteborg och huvudrollerna är 17 och 18 år gamla. Förvisso är det mycket andra saker jag också måste ta reda på innan också. Tänkte att Göteborg kan jag väl, men samma sak där – kan en 27-35 årings Göteborg, inte en 17-18 årings!
Lycka till Jennie! Ser fram emot att läsa sen!
Åh, det låter verkligen spännande! Jag ser också fram emot att läsa sen! Spännande att tonårs-researcha Göteborg!
Pingback: Anna skriver under | Det där med det digitala
Skriver också på en ungdomsroman, men har (inser jag efter att ha läst detta inlägg) turen att den utspelar sig på 1980-talet och dessutom i ett Tjeckoslovakien bakom järnridån, så kommunikationsmöjligheterna består i princip av följande:
1) avlyssnad hemtelefon (avlyssnad i dubbel bemärkelse, föräldrarna och förmodligen även staten)
2) brev som om man har otur redan har öppnats och lästs av någon annan än mottagaren
3) den kalla, bittra verkligheten
Och det här med numret skrivet på armen passar in alldeles perfekt. Att jag inte tänkte på det själv. 🙂
Vad spännande det låter! Ja, visst är det något alldeles visst med nummer skrivna på armen? 🙂 Vill använda det i allt jag skriver typ!
Har du läst ”Are We There Yet?” av David Levithan? Där får huvudkaraktären en karta ritad på armen. <3
Ooo! Den har jag faktiskt inte läst än! Älskar David Levithan! Tack för tipset, vad fint det låter! <3