Jag har gått en massa skrivkurser. Och jag har tagit en massa kritik, och ändrat min text så att den blir bättre. Jag har till och med skrivit en roman, och använt testläsare. Redigering? Visst, det har jag koll på. Kill your darlings? Inga problem.
Trodde jag.
När jag hade skrivit första utkastet till Tredje principen sa mina två helskarpa testläsare: ”Det största problemet med den här texten är att man inte kan tycka om karaktärerna.” Vad ont det gjorde att höra. Jag älskade mina karaktärer, och trodde att jag hade förmedlat deras svagheter och sätt att handskas världen.
Efter testläsarträffen förstod jag att jag gjort samma misstag som i debutboken. Levi var gnällig och bitter och Ava var fruktansvärt hård. Jag tog hem texten, hittade alla ställen där det var gnälligt och bittert och hårt. Den nya insikten gjorde att jag hittade dem lätt. De kändes som stora stycken död vävnad i texten. Och istället för att frisera och fixa lite tog jag helt enkelt bort allt som kändes dött.
Machete-tekniken var uppfunnen.
Nu vill jag inte påstå att jag är ensam om att göra så här, men för mig var det ett helt nytt sätt att tänka. Jag förstod hur mycket som kan tynga ner en text, och hur det inte räcker med att byta plats på några ord eller stryka ett halvt stycke. Ibland måste allt bort.
I arbetet med uppföljaren till Tredje principen har jag använt den här tekniken ännu mer. Två gånger har texten genomgått en total make over. I min tappning innebär det att jag delar upp texten i sina avsnitt. Sedan tar bort allt som inte för historien framåt, vänder på kronologin och förstås – skapar nya scener som håller ihop det som blir kvar. Och nu pratar vi kill your darlings. Hela scener, eller till och med hela trådar i handlingen, som stryks. Kanske inte för att de är dåliga, utan för att de inte tillför, lyfter eller passar in.
Att arbeta så här har förändrat mitt skrivande på två sätt. Jag är inte längre så orolig när jag skriver nytt. Jag vet ju att risken finns att jag hugger bort det med macheten senare, och då behöver det inte vara så bra. Huvudsaken är att jag har ord på papperet, så fixar jag resten sedan. Dessutom har jag fått en helt annan känsla för hur viktig själva historien är, och att mitt jobb som författare kan vara att lyfta fram historien ur sin bästa vinkel. Då spelar det mindre roll om jag älskar en viss dialogsnutt eller en scen. Om den stör berättandet kan jag inte ha den kvar.
Hur redigerar du helst? Och att döda älsklingar, är det plättlätt eller stört omöjligt?
Anna Jakobsson Lund
Jag är väldigt imponerad av din machete-taktik. Varje gång jag har testat den efter att du rekommenderat den har det blivit såå mycket bättre, och luftigare, och skönare att läsa. Modigt av dig att choppa så mycket!
Jag har gjort som du. Jag gick från 750tusen till 550tusen på ett manus för inte så länge sedan. Då duttar man inte. Då har man det viktiga i fokus, skulpturen måste få komma till sin rätt, så bort med allt det andra. Hela kapitel, scener ryker. Undertrådar som tar för mycket uppmärksamhet,…eller för lite, bort med det. Enda skillnaden från dig är att jag inte använder en machete, utan en sån där lång spetsig saxjävel, anno 1940, som våra mormödrar hade. Bloder rinner, men jag dräper vidare. Ingen undkommer mig, jag är vasssss.
Vad härligt brutalt det låter! Helt rätt att se till historiens bästa.
Nästa gång har jag tänkt använda en bättre synopsis, kanske hamna lite mer rätt från början. Men jag håller macheten vässad, bara utifall.
Pingback: Anna skriver under | Pappersstjärna