Just nu håller jag på med Den Stora Redigeringsrundan av sista boken i trilogin om Systemet. Det betyder att jag skrivit, skrivit om och slipat historien och sedan skickat den till några betrodda testläsare. Först efter en testläsning kan jag se textens stora brister tydligt.
Den här gången fokuserade jag mycket på att få ihop handlingen när jag skrev manuset. Inte förvånande ligger den stora bristen då i sånt som är lätt att missa när en fokuserar på handlingen. Miljöer och gestaltning är inte tydliga nog, och framförallt verkar relationerna mellan karaktärerna ha blivit rätt platta och negativa. Jag har fått höra att det finns ett mörker i texten som gör det svårt att ta till sig karaktärerna, att det känns som om allt går i gråskala.
I ett par veckor nu har jag filat med texten för att se om jag kan bygga in mer av värme, färg och gestaltning i den. Den första tredjedelen gick bra. Där var problemen mindre och jag behövde bara medvetet stärka vissa saker som hade med känslor att göra för att det skulle kännas bättre. Men sedan körde jag fast. Historien tar en mörkare vändning och jag hade inget bra svar på vad jag kunde slipa för att få in mer ljus.
I går vaknade jag av någonting precis efter att jag somnat. Och svaret var där. Flera vinklar och ändringar som jag direkt kände skulle ge mig en lösning. Och jag blev nästan full i skratt där mitt i natten. För att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Att sätta små plåster, ändra en bit här och skriva till något där, hjälper sällan mot stora problem.
I stället har jag i de senaste manusen jag skrivit känt mig lite som en galen vetenskapsman. Funkar det inte med en arm, en hand och fem fingrar? Ersätt dem med en krabbklo, eller varför inte sy på ett extra ben och en skorpionsvans. Ta bort det som inte funkar och ersätt det med något helt nytt. Stora problem kräver stora förändringar.
Manuset då? Jo, nu ska jag ägna någon vecka åt att byta ut ett händelseförlopp som var alldeles för ensidigt och slentrianmörkt mot ett med större svängningar, mer variation i känslorna och som förhoppningsvis känns mer fräscht, mer i samklang med resten av historien. Som en effekt av den förändringen kommer en del andra saker att behöva ändras. Och när hjärnan ändå var igång löste den ett par problem till, som hänger ihop med det större, men inte kräver riktigt lika mycket meckande.
Nästa gång jag har ett stort problem i manuset ska jag försöka låta bli att låtsas att det kan lösas med bara plåster. Jag får helt enkelt erkänna att jag gillar att vara Dr Frankenstein.
Hur gör du när du stöter på ett större problem i din text? Går du fram som en furie eller lyckas du lösa det med mindre ändringar?
/Anna Jakobsson Lund
Spännande att höra om din skrivprocess, hur svårt det är att från början djupdyka i exakt alla delar av manuset och ge det samma uppmärksamhet och tid som du gjorde med handlingen. Man måste liksom vara rättvis, för texten förlåter inte, alla delar är viktiga och man tvingas förr eller senare gå tillbaka och fixa det. Eller bryskt amputera som du säger.
Det har jag också fått göra 🙂 i mitt manus.
Bevisar bara hur svårt det är att skriva en bok, en intellektuell utmaning, men samtidigt något av det mest kreativa jag har gjort.
Själv väntar jag på svar från lektören, om cirka 2 veckor, mitt allra första skönlitterära manus.
Lycka till!
Ja, jag tror att det alltid kommer vara någon del som inte riktigt ”hängt med”, i alla fall innan jag blir en mycket mer erfaren författare. Ofta skriver jag fram karaktärerna genom ganska ofokuserade avsnitt när de pratar mycket och avslöjar grejer. Det har jag skurit ner på i detta manus, och då har de istället funkat lite på autopilot, och det innebär i mitt fall ganska hårda och svårälskade karaktärer… 🙂
Det känns otroligt viktigt med respons för att komma till rätta med det här. Jag har väldigt svårt att se det på egen hand.
Hoppas du får mycket matnyttigt från lektören. Lycka till med omskrivningar!
Vilket bra och roligt blogginlägg. Och sådan bra liknelse med plåstret. Kram Pia
Tack Pia! Jag förstår inte varför jag alltid rullar ut typ tio meter plåster när jag borde ha lärt mig vid det här laget att det inte funkar…. 🙂 Men nu när jag har fått kalla mig själv Dr Frankenstein kommer jag kanske att ha lättare att komma ihåg det nästa gång. 🙂
Vilket bra inlägg Anna. Jag har ju flera sådana där berättelser där jag inte riktigt kan få ihop handlingen ännu pga att det är något som inte stämmer, något som säger stopp, en scen – eller varför inte halva berättelsen som saknas. Oftast får de vila och så får jag se om det en dag löser sig av sig själv.
Annars märkte jag när jag läste min lilla korta skrivkurs i höstas att ibland behöver man någon som säger åt en att göra något drastiskt. Som att börja berättelsen där du själv tänkt att den slutade. Detta fick mig att se en av mina berättelser på ett helt annat vis och många saker som jag ville skulle hända fick en mycket självklarare plats, så det kommer bli så istället, där jag tänkte att boken slutade, där får den börja.
Ja, det där nya perspektivet, nån annan som kommer in och skakar om, det är jätteviktigt. Jag hänger ofta upp mig på att saker måste vara på det sätt jag kom på dem, tills nån påpekar att det faktiskt inte funkar riktigt. Sen är utmaningen att komma på hur det kan funka istället. Då tycker jag det är så fint att kunna ha några att bolla med, att inte vara utlämnad till att hitta lösningen på egen hand.