Ett par dagar före jul hade jag vikt tid för skrivande. Jag stängde in mig i min ensamhet och hade satt upp ett överkomligt mål. Efter ett tag började det kännas segt. Jag kände mig borttappad i manuset, och strök lika mycket som jag skrev nytt. Jag har ungefär en fjärdedel kvar att skriva, och en rätt snäv tidsram. Stressen började äta sig in i mig.
För några år sedan hade jag förmodligen låtit mig ätas. Kanske gett upp för dagen och börjat om en annan dag. Men jag har blivit bättre på att härda ut. Förutom att fortsätta skriva la jag ut ett inlägg på Instagram där jag beskrev mina känslor.
Det tog inte ens en timme att få en massa svar. Jag fick hejarop, och lite tröst, och kärleksfulla smällar i bakhuvudet som betydde ”skärp dig nu, du fixar det här”. Flera diskuterade också vilken fas i arbetet som var roligast/jobbigast. Efter ett tag satt jag och flinade och kände mig stärkt.
Att dela med mig till andra fick mig att börja se på texten utifrån. Under kvällen insåg jag att jag inte hade tillräckligt bra koll på hur jag vill lägga upp den sista delen, och att det gjorde det svårt att skriva vidare. En grundligare synopsis senare var jag på banan igen.
Det är det där de gör, mina vänner från sociala medier. Få har jag träffat live. Några vet jag inte ens riktigt säkert vad de heter. Men vår gemenskap, vårt delande av svårigheter och glädjeämnen gör att vi alltid vill peppa och hjälpa varandra. Och i diskussionerna hittar jag alltid en ny vinkel, ny kraft att fortsätta jobba.
Förr trodde jag att enda sättet att skriva var att arbeta ensam. I dag vet jag inte vad jag skulle göra utan den där gemenskapen. Jag hoppas att ni som läser det här också har några som hejar och hjälper er framåt.
/Anna Jakobsson Lund
<3