Jag redigerar uppföljaren till Tredje principen nu. Det har jag gjort i över ett år. Jag vill att den ska bli fantastisk. Texten vill mest bli komplicerad. Just den här veckan känns det extra motigt. Som om jag aldrig kommer att få gå i mål.
Ibland äter det nästan upp mig, det där tvivlet. Jag skriver och river upp, flyttar runt och suddar ut karaktärer, överger idéer och kommer på nya. Inte på det där njutningsfulla sättet som när en historia kommer till mig för första gången. Utan plågsamt, nästan maniskt. Det ska bli bra. Men det går inte.
Att tvivlet är en del av processen är en klen tröst. Ofta kommer det ju dessutom av en anledning. Det är något som inte funkar i texten. Men när tvivlet är där och gastar, som en apa på axeln, då går det inte att fokusera.
Under åren har jag använt några olika strategier för att bli av med tvivel. Två av dem funkar ganska knackigt, men en är faktiskt riktigt lyckad.
Ge efter?
Tids nog slutar den där apan att skrika, om jag ger den rätt. Det blir lugnt och tyst om jag inte försöker göra det svåra, utan återgår till att bara leva. Jobba, äta, umgås. Inte skriva. Inte tro att det går. Problemet är att jag då slutar göra det som jag tycker är så roligt. Förr har det lett till att jag börjar tycka att det mesta är ganska tråkigt. Nu vet jag inte hur det skulle gå. Jag kan inte längre tänka mig att sluta, apa eller inte.
Kämpa emot?
Det finns de som klarar att springa tills blodsmaken kommer, och sedan en mil eller två till. Sådan är inte jag. Men jag kan svettas nästan hur mycket som helst för att min text ska bli som jag vill. Och jag kan bita ihop och kämpa på, skriva trots att apan skriker i örat. Men det brukar märkas på texten. Den blir osäker och svag. Dessutom känner jag mig hela tiden som en slags fejk. Jag ifrågasätter mina val och undrar när någon ska komma på att jag egentligen inte kan det här.
Bjuda in någon annan!
Den enda strategi som funkar just nu är att bjuda in andra i det där rummet där apan sitter och vrålar. Jag tar mitt problem och visar upp det. ”Jag tycker inte att det här funkar, vad tycker du? Har du något förslag på lösning? Och förresten, det sitter en apa här på axeln, skulle du kunna be den att hålla käften, den lyssnar inte på mig.”
Som med väldigt mycket annat blir det bättre om man är fler. Inte bara får jag tyst på tvivlet, texten blir också så mycket bättre. Tillsammans löser vi problemen. Det ska jag göra nu. Denna vecka åker uppföljarmanuset till testläsare. Medan de läser ska jag hugga tag i den sista delen i trilogin om Systemet. Apan är inte inbjuden.
/Anna Jakobsson Lund
Förstår verkligen hur det känns. Så jobbigt med den skrikande apan på axeln. Testläsare är bra det läget. Få input.
Jag är inte där än med mitt manus, men har svårt att komma vidare. Kan inte riktigt se klart på hur jag vill ha fortsättningen. Jag tvivlar, precis som du. Precis i denna stund när jag grubblar som mest får jag ett mejl från Johanna. Johanna som var min skrivcoach under några månader. Jag skickade texter från mitt manus. Samma manus. Och nu skrev hon bl.a.: ”Hur går det med ditt manus? Du skriver väl vidare på det?” Bara den lilla grejen gjorde att jag fick lust. Så lite som behövs.
Ja, skrivcoacher är också bra. Vi Annor kör med ”instant input” som funkar ungefär så här: ”Jag undrar över den här handlingstråden, eller det här stycket, eller om det är okej att låta den här karaktären göra så här.” ”Okej.” Tio minuter senare har den som undrat fått massa kommentarer, tankar, idéer och förslag och frågan är oftast löst. Inte nog med att det ger lösningar, det ger också sjukt mycket energi och glädje och lust att jobba vidare. Guld värt!
Roligt skrivet! Igenkänningsfaktor. Jag vet att mitt inte är färdigt, men jag fattar inte vad som saknas, och kanske kan jag inte bättre, fast det kan jag väl, för jag fattar ju att det inte är bra, och vissa delar är ju bra osv osv, nöter man på. Nu har jag sagt att jag ska bara … Jag ska bara försöka en gång till! Nästa vecka ska jag det, sedan är det dags för testläsare för mig också. Men innan jag gör sista varvet är jag upptagen som testläsare. 😉 Som det ser ut blir det inte långvarigt. Jag började i morse och har läst en 4de del. Det går som en dans. En fröjd att läsa. Alldeles oavsett mina förbättringsförslag så griper det tag och det betyder att författaren i fråga har kommit långt redan.
Jag brukar försöka luta mig mot att det mesta jag skrivit varit fruktansvärt dåligt vid ett (eller flera) tillfällen. Och att dåligt är en väg mot bra. Men det hjälper inte alltid. Då är testläsare väldigt bra. 🙂
Låter bra att texten är gripande, det lindrar mina tvivel något. 😉