Varje vecka ställer vi en fråga och besvarar den med exakt 150 ord var. Denna decembervecka är frågan: Vad har 2014 lärt dig om skrivande?
Anna Ahlund
Ska jag välja ut en sak blir det leendena. När Annorna här läste ett ganska tidigt utkast av mitt manus Du, bara, så log karaktärerna i stort sett hela tiden. Alltså verkligen hela tiden. Det blev givetvis både tröttsamt och tjatigt, vilket Annorna påpekade tidigt. En kommentar som bet sig fast var ”Gör en sökning, stryk bort så många leenden du bara kan. Det stör, det gör faktiskt det. För jag fattar att de ler, det är så mjuk och mysig stämning mellan dem så i mina bilder ler de hela tiden!” Innan hade jag nog inte riktigt fattat det där, att det är mycket som inte behöver skrivas ut, för att man fattar ändå. Och att saker tappar sin betydelse om de kommer för ofta. Nu när jag rensat märker jag hur mycket kraft och laddning det kan ligga i ett leende när man fått vänta lite på det.
Anna Arvidsson
Jag har en examen i svenska, har pluggat journalistik och gått flera författarledda skrivarkurser. Det har givetvis lärt mig massor. Ändå tror jag inte att jag har lärt mig så här mycket om skrivande sedan jag faktiskt lärde mig skriva. Att arbeta med Ordbrodösen i ett år har lärt mig att mina idéer flödar så länge jag tar daglig skrivtid, men att det är tungt att börja om efter ett jullov. Jag har upptäckt hur jag kan utgå från egna erfarenheter, hitta var i kroppen olika känslor bor och sedan låna ut dem till mina karaktärer i helt andra situationer. Jag vet nu hur jag kan skriva mig igenom svackor även om jag fräser och svär under tiden. Jag skulle kunna fortsätta länge – och då handlar det fortfarande bara om vad jag själv har lärt mig. Hur mycket jag har lärt mig av mina medbloggare förtjänar fem egna inlägg. Minst.
Anna Jakobsson Lund
För mig var 2014 året när jag verkligen förstod hur viktig handlingen är i en roman. Det låter kanske lite underligt, eftersom jag gav ut en roman redan för tre år sedan. Men då hade ett vackert språk företräde framför en spännande handling. När jag skrev Tredje principen började jag förstå att handlingen var viktig, Men det var först med uppföljaren som jag verkligen såg att ingenting fungerar om det saknas framåtrörelse. Det har varit en smärtsam insikt. Jag har fattat hur lite jag egentligen kan om dramaturgi. Känt mig fram och prövat olika vinklar. Under resan har jag lärt mig att rytm och balans inte bara gäller för en enskild mening, eller ett stycke. Scenerna måste också struktureras för att hitta en jämvikt. En naturlig rörelse där spänning, vila och romantik hela tiden serveras vid rätt tid, och rätt temperatur. Det har varit slitigt, spännande och alldeles, alldeles underbart.
Skriver du också? Besvara gärna veckans fråga du också – direkt i kommentarsfältet eller i egen blogg och länka.