Min mamma hävdar att hon aldrig försökte få mig att lära mig läsa. En dag kom jag bara med en lapp där jag skrivit potatismos. Jag tror hon överdriver en smula.
Men jag har alltid älskat ord. Jag pratade konstant och började skriva så snart jag fattade att det gick. Självbiografier när jag var nio (inte långa), fan fiction på Grottbjörnens folk när jag var elva (långa), pärmvis med kärleksdikter och texter om social orättvisa och tjejer som stod upp mot mobbare när jag gick på högstadiet.
Efter gymnasiet gick jag min första skrivkurs, blev medlem i en skrivgrupp full av underbara och galna människor som var upp till sextio år äldre än jag, läste Kreativt skrivande på högskolan när jag försökte få ihop en examen och jobba samtidigt. Skrev gjorde jag lite oplanerat, när jag kände för det, eller var tvungen att få ihop en uppgift.
Längre projekt blev det först när min dotter var ett år. Då samlade jag ihop en historia jag skrivit på av och till i femton år, skrev klart den och gav ut den på eget förlag. Jag kallar Natt utan ängel min ”du måste lära dig att krypa innan du kan gå”-bok. Det fanns så mycket jag inte visste, som jag lärde mig när jag såg på boken i efterhand, när jag försökte sälja den och när den blev recenserad. Tufft, kändes det då. Viktigt och lärorikt, tycker jag nu.
Tomheten efter att jag skrivit klart och gett ut debuten var tydlig, jag behövde ett nytt projekt. Då kom en gammal scen smygande. Jag hade vridit och vänt på den länge, men när den nu dök upp kom en massa intressanta trådar tillsammans med den. En historia att bygga på. Inte bara en bok, utan tre.
Tredje principen är första delen av min trilogi om Ava och Levi som lever i ett framtida Europa där allt styrs av Systemet, allt är rationellt och alla friheter förbjudna. När jag började skriva den startade jag en vana som skulle växa till ett beroende, ett ständigt jagande efter mer skrivtid. En längtan efter att ha skrivandet som jobb.
Där är jag inte än, men jag jobbar på det. Något annat min mamma skulle kunna berätta är hur tjurig den där femåringen som lärde sig skriva själv var. Och det har inte blivit bättre. Så jag utgår från att jag förr eller senare kommer att lyckas med det jag föresatt mig. Att få ägna mig mer åt orden.
Anna Jakobsson Lund