Category Archives: Anna Arvidsson

Det dröjde innan posten letade sig fram till just min brevlåda, men nu har Vårens böcker från Svensk Bokhandel kommit även till mig.

På sidan 95 finns mitt debutantporträtt, på sidan 399 en annons för Ordbrodösen. Vi delar katalog med så mycket som jag ser fram emot att läsa. Visst var det 2017 som kalendern skulle utökas och en extra läsmånad petas in under våren? Ja?

Ordbrodösen släpps i januari, men går att bevaka på både Adlibris och Bokus.

Anna Arvidsson, Ordbrodösen, Rabén & Sjögren

Ett ord som inte fanns. Min skrivprocess började så. Fast egentligen började den förstås långt tidigare.

Ord har alltid fascinerat mig, men min relation till dem har inte varit enkel. Som läsare har jag upplevt så många stunder av absolut närvaro, som skribent så många stunder av självtvivel.

Jag har ingen författare som jag utan tvekan väljer framför alla andra. Däremot har jag en favoritkänsla. När en historia framkallar den märker jag hur min puls ökar och hur jag lutar mig framåt. Det brukar hända när jag anar att jag snart kommer att se tidigare händelser i ett nytt ljus, när hemligheter avslöjas, när val som tycktes obetydliga visar sig vara livsavgörande. Ibland håller känslan i sig i några sidor, ibland i flera hundra. Trådar knyts samman och en ny väv visar sig. För mig är det ett slags berättandets magi.

Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att prestera, planera och riskminimera. Utom just som läsare. När en bok verkligen fångar mig kliver jag in och ger mig hän. Allt omkring mig tystnar.

Sedan jag lärde mig läsa har jag också försökt skriva. Under barn- och ungdomsåren gick det lätt. Dagböcker, brev, dikter, noveller och uppsatser avlöste varandra. När jag hade passerat tjugo var det bara uppsatserna kvar. De var akademiska och genomarbetade, gav högsta betyg.

Jag pluggade i fem år och blev så småningom kommunikatör. Jag skrev jobbrapporter, informationstexter, nyheter till hemsidor och intranät. Längtan efter att skriva någonting annat fanns hela tiden där, men när jag försökte tog det tvärstopp. Mina inre kritiker petade med sylvassa naglar i språket innan jag hade hunnit ett enda stycke. Gång på gång gav jag upp.

Men så knöts trådarna i min egen historia om. I min värsta livssvacka började jag gå kurser på Skrivarakademin. Jag lärde mig att visa texter för andra trots att de inte var perfekta. Jag hittade en ton som kändes ärlig.

Idén som skulle bli min debutbok dröjde däremot tills jag befann mig mitt i en lång föräldraledighet med tvillingar. Till en kursuppgift behövde jag ett poetiskt alias till en skribent. Jag lämnade in uppgiften, men ordet stannade kvar.

Ordbrodös.

Det var påhittat, fanns inte enligt sökmotorn, men jag kände att det borde finnas. Hela min kropp signalerade det. Och för första gången skrev jag som jag alltid har läst. Jag lutade mig framåt, jag klev in, jag gav mig hän. Jag var tvungen att få veta vad en ordbrodös var.

Ordbrodösen handlar om kvinnor som kan styra andra människor med sina skrivna ord. Och om Alba som borde kunna, men inte kan. Den innehåller historier som flätas samman, hemligheter som avslöjas och sanningar som omprövas. Ordbrodöserna kallar inte sin kraft för magisk. De tar sina ord för givna. Det gör inte jag.

/Anna Arvidsson