Author Archives: Anna Jakobsson Lund

På engelska finns uttrycket ”show – not tell” – den svåra konsten att visa karaktärernas personlighet och känslor istället för att berätta hur de är och känner. De flesta skrivhandböcker ägnar rätt så mycket tid åt det här, hur vi gestaltar våra karaktärer.

Ibland hör jag folk säga att det inte är så viktigt det där med gestaltning, eller att det har gått till överdrift. Jag ska inte säga att de har fel. Att berätta hur en karaktär känner sig kan fungera om syftet med boken är att berätta en annan historia, som inte handlar så mycket om känslor. Mitt syfte med att skriva är dock att dra med läsaren i karaktärernas känslor, påverka dem att känna det karaktärerna känner. Och då duger det faktiskt inte med att berätta något sorgligt och skriva att karaktären blir ledsen av det. Då kommer läsaren att förstå att det är sorgligt, men inte känna det själv.

Jag är ingen expert på gestaltning, men jag har jobbat mycket med det under mitt skrivliv, gjort misstag och utvecklats och funderat mycket på vad som är god gestaltning. Till slut har jag landat i att den viktigaste egenskapen att ha vid gestaltning är tålamod. Du har en hel bok på dig (eller kanske tre böcker, om du som jag gillar att skriva långt) att visa hur karaktärerna är, och det betyder att du faktiskt inte behöver berätta någonting rakt ut. Den som har tålamod att låta läsaren lära känna karaktärerna på samma sätt som vi lär känna nya vänner har mycket vunnet.

En annan sak jag lärt mig är att gestaltning inte är samma sak som att använda litterärt språk eller snygga liknelser. I min första bok, Natt utan ängel, finns den numera ökända meningen: ”Skammen smakade skarpt och beskt som gamla skedar.” Att jag skrev så kom sig av en rädsla för att berätta vad karaktären kände, kombinerat med en stor dos pretentiös ungdomlighet. Grejen är att känslan fortfarande inte  är gestaltad, den är bara berättad för läsaren på ett snofsigare sätt. (Meningen har blivit ökänd för att jag oftast använder den för att göra den här poängen under mina skolbesök.)

Att arbeta med bättre gestaltning går att göra på många sätt. Här kommer några förslag att testa:

• Känn din karaktär. Oavsett om du skriver dig fram till hur karaktären är, eller vill utveckla det innan du skriver en rad, när du kommer fram till mer färdiga versioner av texten är det viktigt att du vet vilken personlighet karaktären har, vad som driver hen och vad hen känner i olika situationer.
• Var konsekvent, men inte enahanda. Det karaktären gör och de känslor som är kopplade till det måste gå ihop logiskt, en logik som gäller för just den här karaktären. Vi är inte likadana hela tiden och vi utvecklas, men det är viktigt att läsaren hänger med på varför en viss situation leder till vissa känslor, och en annan, liknande, till andra.
• Hitta de mest intressanta egenheterna hos din karaktär, och ge läsaren små smulor av dem. Eftersom egenheter har en förmåga att stå ut från papperet behövs det inte så mycket för att vi ska göra oss en bild av karaktären. Hen behöver inte Kapten Haddock-svära, det räcker med några välplacerade udda svordomar för att vi ska minnas det.
• Använd dialogen. Din karaktär pratar på ett speciellt sätt. Hen har favoritämnen att prata om. Kanske ljuger hen eller undanhåller vissa saker.
• Visa karaktärer från det andra perspektivet. Om du skriver från fler än ett perspektiv, använd det för att visa karaktären ur andras ögon. Extra spännande blir det om läsaren vet att det pågår något inuti karaktären som de andra karaktärerna tolkar fel.
• Använd språk och rytm för att skapa känsla hos läsaren. Vissa ord har större tyngd än andra, och de passar kanske när karaktären är nedstämd. När någon är arg kan du kanske dra upp tempot i texten.
• Förankra karaktären i miljön. Istället för att berätta att en karaktär känner sig illa till mods i en ny miljö, eller har hemlängtan, låt det regna hela tiden och gör karaktären påverkad av vädret.
• Etablera kopplingar innan det brinner till. Ibland vill vi att läsaren ska fånga upp subtila känslosignaler från karaktären, utan att behöva kommentera det så mycket. Då kan vi använda en tidigare scen med liknande känsla, och etablera att karaktären till exempel alltid stryker sig över håret när hen blir nervös.

Det går att komma på säkert lika många tips till för att skapa bättre gestaltning. Dela gärna med er i kommentarerna, bra gestaltningstekniker får man aldrig för många av!

/Anna Jakobsson Lund

I tisdags skickade jag råmanus till min första testläsare. En första version av Equilibrium har alltså sett dagens ljus. Närmare 100 000 ord som tagit i runda slängar ett halvår att få ner på papper. Kvar att göra är nu minst tre testläsarrundor, med påföljande ändringar. Efter det några varv av ren redigering och finjustering, och säkerligen några närläsningar av de klurigaste ställena. En svettig period av omarbetningar som tar vid där en svettig period av skapande slutar.

Equilibrium blir min femte roman. Processen har sett olika ut för de olika böckerna, men de har haft en sak gemensamt: fördelningen av svett och jubel är förvånansvärt ojämn. Att skriva är trots allt min passion. Man skulle kunna förvänta sig att jag en större del av tiden skulle  känna mig jublande glad och ohämmat lycklig. Det är ju trots allt så vi ser på passion.

Skrivande har aldrig fungerat riktigt så för mig. Drogen, det underbara, det som drar mig tillbaka till tangentbordet gång på gång under ett projekt, och som får mig att starta nya innan jag avslutat de gamla, handlar istället om en djup tillfredsställelse som kommer ur det där slitet. Att skriva är som att springa riktigt långt. Det är hela tiden jobbigt, men också hela tiden skönt. Känslan av att vara en som står ut, som inte ger upp, som rider ut stormen och tar nya tag dagen därpå, har burit mig genom många tuffa veckor av skrivande.

Till Alla hjärtans dag fick jag en bok av min man (för att han känner mig alldeles för väl):  Grit. Konsten att inte ge upp av Angela Duckworth. Hon menar att det inte bara behövs talang för att lyckas, utan att det också hänger mycket på hur passionerad och uthållig du är. Att nå sitt mål handlar om att brinna tillräckligt mycket för att orka lägga ner sin själ i något, men också om att orka fortsätta att svettas och arbeta hårt under lång tid.

Att läsa boken ger mycket bekräftelse på att jag har tänkt rätt. Duckworth tar till och med upp vikten av att bryta ner sina mål i mindre delmål, något som var grundtanken i min allra första bok 100 sidor om konsten att sätta smarta mål – och att nå dem. En tanke jag också försöker leva efter, så gott jag kan.

Tidigt i arbetet med Tredje principen satte jag upp några principer (ja, jag ser ironin …) för mig själv. En av dem var det jag kallade Foppa-inställningen. Peter Forsberg är, som många idrottsmän, känd för att vara en träningsmaskin som ställde otroligt hårda krav på sig själv. Det är vad som krävs för att lyckas, tänkte jag och bestämde mig för att jobba hårdare  än jag föreställde mig att gemene man var beredd att göra. När jag träffade Annorna blev det också en del av Foppa-inställningen att inte vara rädd för kritik, utan att tillåta många att ha åsikter om min text, för att på så sätt kunna göra den bättre.

Att arbeta uthålligt med skrivandet är faktiskt inte så svårt för mig. På samma sätt som med träning blir det lätt en vana, och jag har på många sätt byggt mitt liv kring det. Om jag inte får skriva känns det som om en viktig del i livet saknas. Visst bryter jag ihop ibland och jag har också tvivelapor som tjattrar om att jag inte ska tro att jag är något. Men med stöd från mitt nätverk och några välriktade knuffar brukar jag få tyst på aporna.

Något jag däremot alltid får kämpa med är uthållighet när det gäller marknadsföring. Att varje vecka och varje dag göra något för att öka spridningen för mina böcker är mycket svårare att hålla i och orka med. Kanske beror det på att marknadsföring ju inte är det jag egentligen är passionerad för; det är bara en (ibland rolig och ibland mindre rolig) bieffekt av mitt skrivande. Kanske är det svårt med uthålligheten för att det känns som om jag arbetar i uppförslut, och inte får lika goda resultat som när jag skriver. Kanske handlar det bara om att skrivandet är något jag själv kontrollerar, medan resultatet från marknadsföringsinsatser alltid i slutänden är beroende av hur andra agerar.

I vilket fall ger läsningen av Angela Duckworths bok mig mer inspiration att faktiskt orka hålla i även marknadsföringen. Att komma ihåg att jag har gjort en deal med mig själv att jobba på även när det är obekvämt. Boken ger mig energi att sätta upp nya mål och bryta ner dem till bitar jag orkar med. Kanske kan jag hitta den där känslan i marknadsföringen också, som när jag springer eller skriver. Att det alltid är jobbigt, men också alltid skönt.

Vill ni se Angela Duckworth prata om uthållighet? Hennes TED talk är väldigt populärt.

/Anna Jakobsson Lund