”Varför låter du så där?” frågar en av mina fyraåringar.
”För att någon har skrivit så fint om min bok”, säger jag och låter lite förkyld.
”Fint så att det glittrar?”
”Ja. Exakt så.”
I dag är det två månader sedan releasefesten, knappt två månader sedan Ordbrodösen släpptes i butik. Jag har varit sämst på att blogga och skulle vilja ge festen ett eget inlägg, för att den verkligen förtjänar det, alla fantastiska bokbloggare likaså, men först tänkte jag skriva om att bli läst.
Bortsett från när jag var djupt nere i korrekturträsket och bara såg fel, fel, fel var jag rätt säker på att det skulle finnas läsare som Ordbrodösen verkligen skulle klicka med. Men jag förstod inte att den skulle bli läst av så många så snabbt. Och inte att jag skulle få så mycket läsarkärlek.
Den första responsen kom från människor som jag känner. Familj och släkt, kollegor och skrivarvänner, barndomsvänner och nya vänner. Jag har pratat en hel del om själva skrivandet, men de flesta visste ganska lite om vad Ordbrodösen handlar om. Det var en märklig och häftig känsla att dela boken med så många samtidigt. Som min mamma, min kusin och min moster som alla fick boken i julklapp. Läsare som känner mig läser förstås boken med andra ögon. I veckan började två kollegor till exempel diskutera vilka av mina karaktärer jag var mest lik.
Jag har också fått följa boken på Instagram, ta del av läsupplevelser från personer som jag aldrig har träffat, men som har läst, fotat och taggat #ordbrodösen. En del bilder är helt otroliga! Som läsaren som broderade ”Ordbrodösen” på en näsduk och fotade boken tillsammans med en guldmedaljong. Men alldeles oavsett fotona känns det magiskt att få se skymtar av min bok i andras liv. Att få höra något litet om var, när och hur den lästes. På en lång tågresa, en sen natt i fotänden av sängen med badrumslampan som enda ljuskälla, i köket medan ägg brändes vid, av en bibliotekarie som smugglade ut den från biblioteket innan den sattes i hyllan. De där detaljerna gör så mycket. För mig är det mer än tre år sedan Albas resa började, men det känns som att den börjar om varje gång någon ny öppnar boken. Och det är så fint att det glittrar.
Tack för att ni berättar när ni läser <3 Så oerhört glad för det.
/Anna Arvidsson
Sedan jag började skriva fantastik har det blivit en hel del noveller. Jag älskar formatet, att tvingas bygga en värld, sätta en stämning och introducera karaktärer på ett litet utrymme. Att det finns kämpande indie-förläggare som ger ut antologier med mindre kända, men mycket intressanta, författare har gjort att jag har fått dela pärmar med massor av talangfulla människor.
Jag brukar säga att nyår för mig är när höstterminen startar. Det är vid höstterminen jag får lust att förändra, köper nya kalendrar och färgglada pennor, reflekterar och planerar.
De senaste åren har jag börjat läsa mer utspritt över året igen och 2016 är mitt mål att hela tiden ha en bok på gång. Jag skriver också ner vilka böcker jag läser. Det har börjat bra. Jag läste i går ut slutkorrekturet till Anna Ahlunds alldeles, alldeles, underbara Du, bara och det blev årets sjuttonde bok. Att jag var på Lanzarote med familjen två veckor i februari har bidragit till mängden, likaså att jag har läst ett antal ungdomsböcker med färre sidor än riktiga tegelstenar. Men att jag har med mig en bok i väskan hela tiden och inte följer några serier på teve påverkar också. Och det gör mig så glad. Dels för att läsning får mig att må väldigt, väldigt bra. Dels för att jag tror på vad Stephen King skriver i Att skriva: