Den livsviktiga responsen

Nu har ni också läst lite om Ari, det här från en scen när hen försöker lugna sig under en stor bankett.

Mitt nya projekt är en bok med arbetsnamnet Equilibrium som är tänkt att komma ut till Bokmässan nästa år. Under hösten har allt jobb med att redigera och marknadsföra Enda vägen och Article Three gjort att jag kommit bort från den kreativa känslan av att kunna skriva nästan var som helst. Arbetet med Equilibrium har stått otäckt stilla.

Jag pratade i den magiska Facebook-rutan med Anna Ahlund om hur svår den första delen av manuset kändes. Hon frågade mig vad som var problemet och jag försökte förklara att jag tagit bort romanens första vändpunkt för att den kändes stereotyp och ”gjord” och att jag hade tänkt ersätta den med ”någon slags konkurrenssituation, men det känns lite lamt”.

Jag fick fler frågor om hur jag tänkte, och medan jag förklarade hur det inte funkade att göra som jag ville klarnade det plötsligt och jag såg vilka beståndsdelar jag hade att arbeta med. Tanken på en nära vän som kunde användas för att lyfta fram huvudpersonen Ari där i början fick fäste och började växa. Efter några fler meddelanden hade jag massor av inspiration och den gamla vändpunkten var effektivt utbytt till en ny.

Det där är något som känns otroligt värdefullt, och som jag råder alla skrivande människor att försöka skaffa sig: någon att bolla idéer med tidigt. Vi Annor gör det hela tiden, och jag har också andra som jag studsar idéer mot. Om jag ensam ska försöka ”värka fram” något knyter sig hjärnan, men med en partner (eller två) löser sådana kreativa knutar upp sig och jag får tillgång till mina idéer fullt ut.

Efter att ha tänkt ett par vändor och planerat starten fick jag tid att skriva ner de första kapitlen. Det kändes i grunden bra, som att jag var något på spåret, men det var också något med Ari som kändes fel. Jag hade ännu inte fått grepp om hens personlighet.

Därför bad jag en av mina testläsare, Linda Åkerström, om hjälp med att läsa första kapitlet. Av henne fick jag tillbaka många konstruktiva tankar. Hon påpekade, precis som jag känt, att det var något som kändes distanserat med Ari. Några egentliga lösningar fick jag inte, men jag kunde se att de ställen hon pekat ut som riktigt positiva var när läsaren fick komma Ari nära. En panna lutad mot en svalt fönsterglas, känslan av ett par mjuka getskinnshandskar.

Det där hjälpte mig att se att jag försökt förklara för mycket av premissen och världen på något annat sätt än genom Ari. Om jag kan skriva om den första delen så att vi kommer närmare hen, både i handling och tanke, är mycket vunnet. På köpet fick jag också råd om tre, fyra andra större grejer jag måste tänka på när jag sätter den här nya världen på plats.

Att få arbeta så här, med tillgång till andras kloka åsikter i alla faser av processen, fungerar väldigt bra för mig. Om jag ska skriva en hel bok, speciellt i ett nytt projekt, utan input drar jag ofta iväg åt håll som inte blir bra. Mycket  måste korrigeras längre fram. Framför allt känns det ensamt, tråkigt och nästan inte på riktigt. Nu är det några som har läst om Ari, som känner till världen jag byggt upp och väntar på att få reda på hur det går. Det är en drivkraft så god som någon att skriva färdigt.

/Anna Jakobsson Lund