Både i Equilibrium och ett annat (än så länge hemligt) projekt som jag är involverad i handlar det mycket om världsbygge. Det är en grundsten i fantastiken, att det finns något annat än ICA och dagishämtningar. Detta andra ska kännas lika naturligt för läsaren som den värld vi känner till. Även författare som skriver i andra genrer skapar en värld runt karaktärerna, så tankar om världsbygge kan vara viktiga även om din roman saknar drakar.
Bra frågor att starta med när en värld ska byggas är frågor som de här:
- Vem har makten i världen? Informellt och formellt?
- Vad tror människor på?
- Vilka faror finns?
- Vad ger dem tröst?
- Hur roar de sig? Berusar sig?
- Efter vilka skiljelinjer är människor uppdelade? Vilken betydelse har pengar, familjeband, folkgrupp, kön, sexuell läggning etc för människors sociala status?
- Finns det institutioner som skolor, militär och sjukvård, och hur fungerar de i så fall?
Det finns säkert lika många sätt att arbeta med världsbygge som det finns författare. Speciellt inom fantastiken stöter du på många som tycker att det fungerar bäst att ha ett väl utvecklat världsbygge som bakgrundsmaterial till boken. Att skapa kartor, faktablad och texter om hur allt fungerar. Det som hamnar på boksidan är bara toppen av ett enormt isberg av information.
Ni som hängt med ett tag kan säkert räkna ut att jag inte direkt fungerar så. Mitt fokus ligger på karaktärerna och deras relationer. Världen behöver fungera för att stärka den delen, men jag har inget intresse av alltför mycket arbete med att utveckla sådant som kanske inte ens får betydelse.
När jag börjar ett skrivprojekt (en novell eller en roman) har jag ofta en generell bild av hur jag tror att världen fungerar. Den utvecklas sedan medan jag skriver. Antingen stöter karaktärerna på en situation där världen ”visar sig” på något sätt, eller så känner jag att det skulle vara bra om det fanns något i världen som bidrog till en spänningstopp eller ett problem för karaktärerna. När jag börjar ha en hel del av världen klar kan jag också bygga in den i form av miljöbeskrivning.
Eftersom det bara är toppen av isberget som syns i texten spelar det inte så stor roll vilket arbetssätt du väljer. Långa beskrivningar av världen, fulla av irrelevant information kan varken den som arbetar med mycket bakgrundsinformation eller den som bara hittar på det allra nödvändigaste kosta på sig. Alla element behöver dock hänga samman logiskt. Trovärdigheten i världsbygget beror nästan helt och hållet på den logiken.
Rena fakta måste överensstämma; till exempel kan inte en smörgås kosta tolv dymaz och en klänning tre om det inte är tydligt uttalat att tyg av någon anledning är vansinnigt billigt. Känslan måste också vara att dessa fakta hänger ihop på ett sätt som känns naturligt för världen. Här gäller det att ha fingertoppskänsla och vara självkritisk. Om motsvarigheten till krona heter dymaz, kan då motsvarigheten till öre heta nickel (för att det vore snyggt om en gatutrollkarl kallas nickelskojare) eller blir det problematiskt att det ena är påhittat och det andra finns på riktigt? Den typen av beslut får stor betydelse.
Oavsett hur vi går tillväga för att skapa världen måste världsbygget visas upp på ett så effektivt sätt som möjligt i texten. Det är här rubrikens rök och speglar kommer in. Det syftar helt enkelt på en teknik som innebär att visa väl valda delar av världen och genom det ge illusionen av en hel värld. Läsaren kan ju inte se hela scenen, eller andra delar av världen. Vi kan vrida läsarens blick till vissa bilder eller fakta. Om de är övertygande nog kommer läsaren att förstå den värld vi visar upp och tro på att den är ”på riktigt”.
En stor del av arbetet för mig handlar om att komma på och förfina de bilder jag väljer att visa av världen. Att hitta den perfekta detaljen, som är unik för min stil, passar i världen och förmedlar en viktig känsla är något av det roligaste med hela världsbygget.
Bra områden att hitta sådana detaljer i är:
- Det folk äter
- Vad de har på sig
- Hur de reser
- Vad de arbetar med
- Hur de pratar och vilka ord de använder
- Arkitektur och konst
Och så klart flera andra områden.
Mitt tips för att bli en bättre världsbyggare är att regelbundet skapa nya världar (inte bara hålla sig till den som du skriver om i till exempel en roman). Noveller är bra för den som vill träna sin förmåga. Det begränsade utrymmet gör det nödvändigt att slipa fram exakta detaljer för att sätta miljön runt ett händelseförlopp och några karaktärer. Att dessutom skriva novellen kring ett givet tema eller i en given genre ger ännu större utmaning.
/Anna Jakobsson Lund
Jag borde egentligen inte vara förvånad över att mitt manus känns så bångstyrigt. Alla har olika processer och jag har väl förstått för länge sedan att jag inte är så mycket för att planera i förväg och skriva detaljerad synopsis. Ändå försöker jag hela tiden bli mer strukturerad när jag bygger mina historier. Kanske för att jag varit inne i några rejäla återvändsgränder och vill slippa slänga hälften av texten för att de scenerna inte hänger ihop med den historia jag vill berätta. Speciellt med Aldrig Ensamma kändes det som en kamp att ens få ihop ett manus där berättelsen gick att förstå sig på.
I höstas blev jag intervjuad av Sölve Dahlgren om min resa från Natt utan ängel, vars utgivning var full av nybörjarmissar, till Article Three, en satsning som är möjlig på grund av att jag lärt mig av att ge ut trilogin om Systemet.
Sedan jag började skriva fantastik har det blivit en hel del noveller. Jag älskar formatet, att tvingas bygga en värld, sätta en stämning och introducera karaktärer på ett litet utrymme. Att det finns kämpande indie-förläggare som ger ut antologier med mindre kända, men mycket intressanta, författare har gjort att jag har fått dela pärmar med massor av talangfulla människor.
Som jag skrivit om tidigare är översättningen av Tredje principen klar, och det är snart dags för Article Three att se dagens ljus. En del av marknadsföringen för boken är en kampanj på Kickstarter, en av alla de sidor för crowdfunding som finns att välja på.
