Category Archives: Skrivande

Jag ser mig själv som en textmänniska. Jag är en textmänniska. Jag älskar att besöka Fotografiska, men har länge förknippat fotografering med teknik och tusen inställningar. Och få saker får mig att svära så …

I Ordbrodösen är ord, skrivande och historieberättande centrala teman, men bilder spelar en viktig roll. Min huvudkaraktär Alba Vinter är fotointresserad, mycket mer än hon erkänner för sig själv. Jag tyckte först att det kändes knepigt. Vad lägger Alba märkte till som jag inte reflekterar över? Hur skulle hon beskriva den där färgen?

Jag gjorde mitt bästa. När en av mina första testläsare, en litteraturvetare från England som jag vet läser oerhört mycket, återkopplade att jag hade fångat färger och struktur på ovanligt sätt blev jag glad. När båda mina medbloggare här kommenterade min känsla för färg och form och uppskattade mina miljöbeskrivningar blev jag glad igen och igen.

Jag vet inte om jag har haft en känsla för färg och form sedan innan, eller om Alba har tvingat fram den. Jag vet i alla fall att det är min huvudkaraktärs fel att jag sitter på huk i morgonstressen och fotograferar vattendroppar på ett spindelnät. Det är också hennes fel att jag missar tvärbanan för att jag tar en omväg för att fånga bryggor i morgondimma.

Jag ser mig själv som en textmänniska. Men det är trevligt att låta en bildmänniska bo in sig i min hjärna.

Anna Arvidsson

Jag har alltid sagt att jag älskar att skriva. Det har inte alltid varit sant.

När jag var barn skrev jag jämt. Det blev dagböcker som pryddes med klistermärken och brev till bästisen med hundra frågor och svar. Jag drömde om att bli författare och förvandlade skolans linjerade anteckningsblock till sagoböcker. ’Fantasi och värklighet’ stod det utanpå. 

I tonåren älskade jag fortfarande att skriva. Jag skrev dagböcker och noveller och brev till pojkvännen. Stavningen var klart förbättrad, de röda trådarna tydligare och jag drömde om att bli journalist. Jag fick högsta betyg på uppsatserna i skolan, men mest skrev jag för att jag så innerligt gärna ville.

Så blev jag vuxen. Jag pluggade. Och pluggade. Jag skrev akademiska uppsatser, inlämningsuppgifter och tentor. Jag skrev utförliga, färgkodade scheman i Excel för att pussla ihop mina kursstudier i dubbla huvudämnen. Tid att skriva för att det var roligt existerade inte. 

Jag började jobba och blev så småningom kommunikatör. Jag skrev mycket i arbetet, men privat tog det stopp. Försökte jag skriva någonting fiktivt eller åtminstone personligt vaknade en miniatyrredaktion med hårda kritiker till. De satt på min axel och förväntade sig perfektion från första ordet så jag kom sällan längre än ett stycke. Jag började tro att jag helt hade tappat min fantasi. Älskade skrivandet gjorde jag definitivt inte.

I juni 2009 satt jag på en sommarkurs på Skrivarakademin i Stockholm. Kursen var ett halmstrå för jag levde i ett svart vakuum av ofrivillig barnlöshet och älskade absolut ingenting. Jag behövde något som kändes meningsfullt, något positivt bland alla nej. Jag läste en kurs till och en kurs till. 

Hösten 2012 fick jag tvillingar och tre dagar före deras ettårsdag fick jag en romanidé. Barnen brukade sova samtidigt om dagarna och så snart de hade somnat skrev jag. Makaroner på golvet och utspillt vatten fick vänta, jag vred datorn åt ett rent hörn. För första gången gav jag en idé daglig skrivtid och uppmuntran och min fantasi var tillbaka med besked. På fyra månader blev det ett första utkast till en crossoverroman. Min inre övernitiska redaktion hade jag inte tid att lyssna på. Om jag älskar att skriva igen? Ja, ja, ja!

Anna Arvidsson