För en dryg vecka sen hade jag en sån där dag då manuset förmodligen hade åkt i papperskorgen om jag inte hade ett kontrakt, ett utgivningsdatum, en framsida, och en hejaklack av peppiga människor som vill läsa (vilket jag är superglad för).
Det största problemet med manuset var att jag saknade överblick. Därför bestämde jag mig för att göra ett post-it-synopsis-vägg. Jag satte upp en post-it-lapp för varje kapitel och planerat kapitel, färgmarkerade beroende på vilken karaktär vi följde, och flyttade runt dem tills historien kändes logisk och alla handlingsluckor var fyllda.
Det här hjälpte mig jättemycket, att få den överblicken var precis vad jag behövde. Jag sitter oftast i köket och skriver, och nu behövde jag bara vända på huvudet för att se hela min historia på väggen bredvid mig. Det är märkligt hur mycket lättare det är att tänka klart när en ser saker framför sig.
När jag skulle fortsätta skriva började det kännas lite rörigt igen. Jag hade ingen bra överblick i mitt Word-dokument, allt var bara en blandning av färdiga, halvskrivna och oskrivna kapitel. När min vän Alex var hemma hos mig på playdate tipsade han om programmet Scrivener. Jag har mest tänkt att det varit en lite mer upp-piffad variant av Word, men jag testade, och insåg att det här är precis vad jag behöver just nu.
Grejen med Scrivener är att det går att göra mappar och egna dokument för varje scen/kapitel, och att de går att flytta runt väldigt smidigt. Saker ingen ser är indelad i månader, och har många korta kapitel. Jag gjorde en mapp för varje månad, och ett dokument för varje kapitel.
På översiktsidan skrev jag en notering om varje kapitel, vad som händer och vems perspektiv vi får se scenen ur.
En annan bra grej är att det är lättare att hålla koll på det som klipps bort. Jag har stökat om så mycket i manuset att det känts lite rörigt ibland, när jag låtit slaskpartier ligga kvar i Word-dokumentet för att jag kanske ville använda något av det igen. Allt som klippts ut ur manuset har jag tidigare även lagt i ett ”urklippt”-dokument, men där hamnade allt huller om buller.
Nu när jag jobbar i Scrivener har jag gjort ett streck efter varje kapitelslut, och lagt in bortklippt text där, i kapitlet det bortklippta tillhör. Om jag behöver kolla något vet jag var det finns, och dokumentet hålls cleant utan en massa slask.
I Scrivener finns också en funktion som gör att det går att sätta små flaggor på kapitel. Gröna för klara, gula för på g, röda för oskrivna. Det är perfekt för att få överblick! Jag tror att jag är rätt visuell överlag, och jag gillar den här typen av överblick skarpt. Speciellt när jag får byta färg på flaggorna och ser hur mer och mer blir grönt.
Så här en vecka in i Scrivener har jag bara bra saker att säga. Det har känts fantastiskt att få överblick och att lätt kunna flytta runt saker. Jag är förtjust i mappgrejen, och att jag kan skriva på ett kapitel och samtidigt se var jag befinner mig i handlingen, och vilka scener som finns runtomkring. Det är skönt att inte behöva hålla allt i huvudet, eller vara tvungen att scrolla en massa fram och tillbaka för att hitta saker. Scrivener känns lite som en post-it-vägg på datorn.
Använder ni Scrivener? Gillar ni det?
/Anna Ahlund