I Saker ingen ser växlar perspektivet mellan sex huvudpersoner. Det har tagit lite tid att ta reda på vilka alla är, och jag har slängt mycket ”lära känna-text” på vägen. En del är test av olika möjliga handlingar som jag behövt skriva fram för att ta reda på vad jag vill ska hända egentligen, och en del är kladdversioner av något som jag sen kunnat strama upp.
Här kommer ett exempel på en kladd jag jobbade med häromkvällen. Sebastians ensemble övar på en låt. I första versionen såg det ut så här:
Sebastian blir galen på In a sentimental mood, för den är mycket svårare än han trodde. Han hinner knappt byta mellan ackorden, och gång på gång tvingas han fingra om, för att han tänker fel.
Alla stirrar ner i sina noter, och hade det inte varit för att Linn redan kan sina delar hade det inte blivit en låt överhuvudtaget. Trummorna håller bara takten utan att göra några fills, och Fride spelar bara grundtoner på basen. Saxofonen kommer bort sig hela tiden, och hade det inte varit för att en av musiklärarna ropade ut vilket ackord de är på hade Sebastian inte haft en aning om var de var. Han försöker räkna, men den är så lös att det är svårt, och hela tiden hamnar han på fel ställe ändå. Till slut skruvar han ner volymen på gitarren i botten för att bara kunna koncentrera sig på att försöka få till så många av ackorden som möjligt utan att det låter skit, men när de kommer till slutet av låten märker han att han låg en takt efter alla andra utan att han själv märkt det.
I första versionen koncentrerade jag mig på att få fram Sebastians känsla för låten. Kärnan i stycket blev att han spelar fel, att låten är svår och att de andra (utom Linn) också verkar tycka det. Till nästa version funderade jag på vad av det här jag kunde gestalta istället för att säga det rakt ut. Jag kom fram till att det skulle vara snyggt om det får vara uttalat att alla tycker att den är svår, men att vi kan få förstå att Sebastian spelar fel utan att det behöver sägas rakt ut. Version två blev så här:
In a sentimental mood är mycket svårare än Sebastian trodde, och han verkar inte vara den enda som tycker det. Alla stirrar ner i sina noter, och fler än han verkar få kämpa för att hänga med. Om inte Linn redan hade kunnat sin del på pianot hade de inte haft en chans att hålla ihop låten överhuvudtaget. Trummorna spelar ett enkelt komp utan några fills, och Fride lägger bara grundtoner på basen. Allt är löst, och saxofonen kommer hela tiden in på fel slag trots att musikläraren står bredvid henne och räknar högt.
Sebastian vrider diskret ner volymen på gitarren. Han ska öva på ackorden när han är ensam istället.
”Okej, dags att plocka ihop.” Musikläraren bryter låten och klappar halvhjärtat i händerna. ”Alla behöver kolla på den där hemma. Tiden krymper.”
Genom att låta Sebastian vrida ner volymen och tänka att han ska öva när han är ensam istället tycker jag att det blir en mycket bättre närvaro i rummet än i första versionen. Det säger också en del om Sebastian som karaktär att han gör så, och inte vill visa att han spelar fel. Musiklärarens replik la jag in för att låta scenen landa i rummet ännu mer (där scenen sen fortsätter med mer dialog), efter att vi varit i Sebastians huvud. Repliken om att alla måste öva visar också att det inte bara är Sebastian som upplever att alla spelar dåligt, utan att det är fler som tycker det. Repliken visar också att tiden krymper, vilket jag tänker kan bli en liten oroskrok, då vi sen tidigare i boken vet att det är viktigt för Linn att den här låten blir rätt på konserten.
När jag gör kladdar brukar jag låta mina karaktärer bara ösa ur sig vad de har på hjärtat, men när jag sen går igenom texten försöker jag städa bort så mycket inre monolog som möjligt. Inre monolog är när en karaktär rantar om något i sitt huvud. Det kan vara bra på sina ställen. Ibland vill vi veta vad en karaktär tänker om saker. Personligen har jag svårt för när det kommer för ofta och för mycket, eftersom det drar ner tempot och jag gillar driv.
En grej som är bra med inre monologer i kladdstadiet är att de blir en väldigt bra grund för gestaltning. Gestaltning är att visa något istället för att berätta det. Det är att låta läsaren förstå saker genom stämningar, handlingar och dialog, istället för att skriva det rätt ut. Att visa hur någon beter sig när hen är arg istället för att skriva ”hen är arg”, till exempel. Gestaltning är kul, för det gör att läsaren blir mer aktiv, då hen behöver läsa mellan raderna.
När jag låter en karaktär monologa lite i sitt huvud kan det till exempel se ut så här:
I kväll ska ensemblen spela In A Sentimental Mood, äntligen. Det tog ett och ett halvt år innan Linn lyckades få igenom den, för först tyckte musiklärarna att den var för svår, och sen klagade ensemblen på att den var för svår.
Linn ägnade så gott som varenda omröstning under förra året åt att taktikrösta fram andras förslag. Till slut hade hon så många gentjänster att plocka ut att ingen längre kunde ha några invändningar.
Såna här rantar är ganska själlösa, men klockrena att ha som grund vid gestaltning. De visar väldigt konkret vad en karaktär tänker, och i nästa varv är det mitt jobb att låta det framgå utan att karaktären ska behöva säga det rätt ut.
När jag jobbade vidare med det här stycket lyfte jag ut kärnan, och använde det i ett av Sebastians kapitel istället. Här ska de rösta fram låtar till vårkonserten, och jag har koll på Linns agenda.
Musikläraren suckar tungt.
”Okej. Vad har vi för förslag?”
Alla utom Fride räcker upp handen.
Hälften av förslagen är ballader. Musikläraren ser tröttare och tröttare ut för varje låt han skriver upp.
”Linn”, säger han och suckar, när bara hon och Sebastian är kvar.
”In a sentimental mood.”
Sebastian känner inte till den, men han kan tänka sig att det är en jazzlåt. Linn föreslår alltid jazzlåtar.
”För svår”, säger musikläraren direkt.
Linn tar ner sin hand.
”Vi skulle ju rösta.”
Sebastian lutar sig närmare Fride.
”Har hon någonsin fått igenom en låt?” viskar han.
”Hon får det i dag”, säger Fride.
”Varför tror du det?”
”Sebastian”, säger musikläraren och pekar på honom. ”Låt mig gissa, Håkan Hellström?”
Sen kommer en del där Fride sitter och pillar bort nagellack medan Sebastian glider över till Linn och säger att han kan rösta på hennes låt om hon röstar på hans. Och i slutet av scenen kommer detta:
Han är så inne i sina tankar att han inte riktigt lägger märke till hur resten av röstningen går, förrän det bara är ett par låtar kvar. På tavlan har både Ed Sheeran och Adele fått några röster var, men Ramlar är fortfarande i toppen.
”Allvarligt talat, det är lite synd om Linn”, säger Sebastian lågt, när musikläraren pekar på In a sentimental mood.
Han tror att han ska vara ensam när han höjer handen för att rösta på den, men till sin förvåning märker han hur alla andra gör det också. Varenda en i bandet, inklusive Fride.
”What?” Sebastian skrattar. ”Vad hände?”
”Hon är smart.” Fride sänker handen. ”Hon har röstat på alla andras förslag varenda konsert fram till nu, och nu blev de andra tvungna att rösta tillbaka.”
”Hon har aldrig röstat på mina förslag”, säger Sebastian.
”Hon gjorde ju det i dag, eller hur?”
Sebastian ser bort mot Linn. Hon sitter halvt bortvänd från honom, men han kan se hur hon ler.
”Men varför röstade du på hennes låt, då?” säger han och vänder sig mot Fride.
Hen sopar ner nagellacksresterna på golvet och fnyser.
”För att den är bra.”
I det här kapitlet fick jag chans att använda Linns röstningsgrej för att gestalta saker runt både henne, Sebastian och Fride. Genom att flytta ut resonemang ur karaktärernas huvuden kan de användas för att istället visa vilka karaktärerna är. Det arbetet tycker jag är bland det roligaste i hela manusprocessen.
/Anna Ahlund
Jag borde egentligen inte vara förvånad över att mitt manus känns så bångstyrigt. Alla har olika processer och jag har väl förstått för länge sedan att jag inte är så mycket för att planera i förväg och skriva detaljerad synopsis. Ändå försöker jag hela tiden bli mer strukturerad när jag bygger mina historier. Kanske för att jag varit inne i några rejäla återvändsgränder och vill slippa slänga hälften av texten för att de scenerna inte hänger ihop med den historia jag vill berätta. Speciellt med Aldrig Ensamma kändes det som en kamp att ens få ihop ett manus där berättelsen gick att förstå sig på.
I höstas blev jag intervjuad av Sölve Dahlgren om min resa från Natt utan ängel, vars utgivning var full av nybörjarmissar, till Article Three, en satsning som är möjlig på grund av att jag lärt mig av att ge ut trilogin om Systemet.
Sedan jag började skriva fantastik har det blivit en hel del noveller. Jag älskar formatet, att tvingas bygga en värld, sätta en stämning och introducera karaktärer på ett litet utrymme. Att det finns kämpande indie-förläggare som ger ut antologier med mindre kända, men mycket intressanta, författare har gjort att jag har fått dela pärmar med massor av talangfulla människor.