Category Archives: Skrivande

Tävling!

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Boktips, Skrivande 6 Comments

Tävling2

 

Idag är det internationella kvinnodagen! Vi uppmärksammar det genom att tävla ut ett signerat Anna-bokpaket med Ordbrodösen, Du, bara och Tredje principen!

Gör detta för att vara med i tävlingen: Skriv en kommentar på detta inlägg, på facebooksidan ”Anna skriver under”, eller hos någon av oss på insta och berätta vem som är din bästa tjej- eller ickebinära karaktär i litteraturen! Den som delar inlägget på insta eller blogg (och berättar det för oss på valfritt ställe) får sitt namn på två lappar i dragningen. Vinnaren dras på söndag!

Hälsningar,
Anna, Anna & Anna

(som på insta hittas på @anna.ahlund, @annorlundaforlag, @ordbrodosen)

Mina bästa karaktärstips

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Skrivande, Skrivövningar 5 Comments

Något av det bästa jag vet är att skapa karaktärer. För mig börjar allt med dem, och sen vecklar resten ut sig allteftersom. I manuset jag skriver nu, Saker ingen ser, har jag sex huvudpersoner. Det har gjort att jag fått jobba rätt mycket med karaktärerna. Dels för att de inte ska bli för lika, dels för att de inte ska bli stereotyper, vilket ibland blir fallet i böcker med gäng där folk ska vara olika, tycker jag. När jag har skapat karaktärerna har jag tänkt ungefär så här:

 

1. Hår, klädstil och rörelsemönster. Jag ser det jag skriver framför mig som en film. Därför blir det nog så att jag tänker ut hur folk ser ut ganska automatiskt. Johannes har mörka stickade tröjor med ringningar som visar nyckelbenen, lockig lugg och svartbågade glasögon, och en piercing i underläppen. Linn har isbjörnsblont rakt hår med lugg, och har ofta hårband som matchar resten av kläderna. Hon gillar sextiotalskläder, cigarrettbyxor och ulltröjor, klänningar och koftor. Redan när jag kommit så långt ser jag karaktärerna rätt tydligt framför mig. Därför brukar jag också försöka skriva in detaljer runt hur de rör sig. Sebastian håller på mycket med sina händer, knäcker knogar och sånt, Fride går tungt på grund av sina platåskor, Yodit sträcker på sig när vissa personer är med, och Aron har dålig hållning överlag.

 

2. Musiksmak. För mig (och några av estetkaraktärerna jag skriver) är musiksmak en rätt stor sak. Sebastian lyssnar på Håkan Hellström. Typ bara Håkan Hellström. Han kan liksom inte riktigt förstå att någon gillar till exempel The Cure, eller vill spela jazz i ensemblen. Sånt där kan bli viktigt. Ur karaktärernas olikheter i musiksmak kom flera av mina handlingstrådar till.

 

3. Färger. Jag vet inte om det är att jag har synestesi (en associationsgrej som gör att jag kopplar ihop färger med t.ex. känslor, musik och stämningar), men rätt tidigt i arbetet med Saker ingen ser gav jag alla karaktärer olika färger. De här färgerna har jag sen använt för att bygga stämningar runt dem. Sånt är kul, tycker jag. Färger ger så mycket associationer. Till exempel målar Yodit mycket med rosa, orange och gult, Johannes har mest mörka och gråa kläder och tygpåsar, men också en karmosinröd halsduk, Sebastian har en himmelsblå skjorta, och Linn föredrar isblått. Aron fick en lilafärgad lugg och mörkgröna T-shirtar, och Fride har brandgula platåskor och eldfärgat hår, gärna ihop med någon stark lila som kontrastfärg. Ur färgerna har deras personligheter vuxit fram, och också till viss del relationerna. Jag har till exempel tänkt ”använder Johannes sina egna eller Yodits färger när han får i bilduppgift att måla av henne?” och ”kommer Sebastian och Linn överens för att båda är blå, eller konkurrerar de?” Sånt har givit mig massa roliga uppslag till handling. Jag har också använt tanken på ”fel” färger för att lära känna mina karaktärer bättre. Hur mår till exempel Yodit, som gillar varma solnedgångsfärger, i ett helvitt rum? Hur tar det sig uttryck? (att hon målar mycket hemma och ställer upp dukarna mot väggen, till exempel). Vilka färger har Fride på sig när hen är hemma och ledsen? Sånt sätter verkligen igång min fantasi.

 

4. Detaljer. Jag älskar detaljer. Som att Fride pillar bort sitt nagellack istället för att använda nagellacksborttagning, att Sebastian bär runt på sitt gitarrfodral även när han inte ska spela, att Johannes suger in sin piercing i munnen när han blir osäker, att Linn valde en analog kamera på sin fotokurs för att den passar så bra till hennes kläder, att Yodit har med sig eget te i ett kuvert när de ska hem till Fride, och att Aron bara använder små bokstäver när han skriver sms. Sånt där säger så mycket om en person, och gör karaktärerna verkliga. Det kan också användas på ett roligt sätt för att hitta på handling. Fride måste ju ha blivit av med sin nagellacksborttagning av en anledning, till exempel.

 

5. Intryck och språk. Alla människor upplever inte världen likadant, och alla pratar inte på samma sätt. Det här har jag försökt utnyttja när jag har byggt karaktärerna. Till exempel tänker Johannes (som målar) på hur ljuset faller och noterar färger, Yodit (som också målar) lägger märke till skuggor och proportioner, medan Sebastian (som letar efter folk att kyssa) scannar av folks ansikten, letar drag och attribut han tycker är attraktiva, och känner in ifall det finns en spänning eller inte, i relation till sig själv. Fride lägger märke till detaljer, både fläckar i tak och konstig stämning mellan personer. Aron råkar ibland säga något lite ogenomtänkt, och ångrar sig efteråt. Linn kan ord som brokadklänning, sjömanskrage och taft, Fride använder ordet köperosor för att hen är uppvuxen med trädgård och har svårt att förstå tjusningen med rosor som har fel form.

 

Jag är totalt karaktärsdriven när jag skriver. Handlingen kommer till allteftersom. Ofta på grund av såna här detaljer som sätter igång min fantasi, eller för att jag är nyfiken på vad en karaktär som är på ett visst sätt skulle göra i en viss situation, eller i mötet med någon annan. Efter att ha läst Du, bara var det en läsare som sa till mig ”du älskar verkligen dina karaktärer, va?” Och ja, hehe. Jag gör ju det. För att umgås med dem är bland det bästa jag vet.

 

/Anna Ahlund

 

 

Några tankar om uthållighet

Posted on by Posted in Skrivande 3 Comments

2017-02-14 13.29.58-2I tisdags skickade jag råmanus till min första testläsare. En första version av Equilibrium har alltså sett dagens ljus. Närmare 100 000 ord som tagit i runda slängar ett halvår att få ner på papper. Kvar att göra är nu minst tre testläsarrundor, med påföljande ändringar. Efter det några varv av ren redigering och finjustering, och säkerligen några närläsningar av de klurigaste ställena. En svettig period av omarbetningar som tar vid där en svettig period av skapande slutar.

Equilibrium blir min femte roman. Processen har sett olika ut för de olika böckerna, men de har haft en sak gemensamt: fördelningen av svett och jubel är förvånansvärt ojämn. Att skriva är trots allt min passion. Man skulle kunna förvänta sig att jag en större del av tiden skulle  känna mig jublande glad och ohämmat lycklig. Det är ju trots allt så vi ser på passion.

Skrivande har aldrig fungerat riktigt så för mig. Drogen, det underbara, det som drar mig tillbaka till tangentbordet gång på gång under ett projekt, och som får mig att starta nya innan jag avslutat de gamla, handlar istället om en djup tillfredsställelse som kommer ur det där slitet. Att skriva är som att springa riktigt långt. Det är hela tiden jobbigt, men också hela tiden skönt. Känslan av att vara en som står ut, som inte ger upp, som rider ut stormen och tar nya tag dagen därpå, har burit mig genom många tuffa veckor av skrivande.

Till Alla hjärtans dag fick jag en bok av min man (för att han känner mig alldeles för väl):  Grit. Konsten att inte ge upp av Angela Duckworth. Hon menar att det inte bara behövs talang för att lyckas, utan att det också hänger mycket på hur passionerad och uthållig du är. Att nå sitt mål handlar om att brinna tillräckligt mycket för att orka lägga ner sin själ i något, men också om att orka fortsätta att svettas och arbeta hårt under lång tid.

Att läsa boken ger mycket bekräftelse på att jag har tänkt rätt. Duckworth tar till och med upp vikten av att bryta ner sina mål i mindre delmål, något som var grundtanken i min allra första bok 100 sidor om konsten att sätta smarta mål – och att nå dem. En tanke jag också försöker leva efter, så gott jag kan.

Tidigt i arbetet med Tredje principen satte jag upp några principer (ja, jag ser ironin …) för mig själv. En av dem var det jag kallade Foppa-inställningen. Peter Forsberg är, som många idrottsmän, känd för att vara en träningsmaskin som ställde otroligt hårda krav på sig själv. Det är vad som krävs för att lyckas, tänkte jag och bestämde mig för att jobba hårdare  än jag föreställde mig att gemene man var beredd att göra. När jag träffade Annorna blev det också en del av Foppa-inställningen att inte vara rädd för kritik, utan att tillåta många att ha åsikter om min text, för att på så sätt kunna göra den bättre.

Att arbeta uthålligt med skrivandet är faktiskt inte så svårt för mig. På samma sätt som med träning blir det lätt en vana, och jag har på många sätt byggt mitt liv kring det. Om jag inte får skriva känns det som om en viktig del i livet saknas. Visst bryter jag ihop ibland och jag har också tvivelapor som tjattrar om att jag inte ska tro att jag är något. Men med stöd från mitt nätverk och några välriktade knuffar brukar jag få tyst på aporna.

Något jag däremot alltid får kämpa med är uthållighet när det gäller marknadsföring. Att varje vecka och varje dag göra något för att öka spridningen för mina böcker är mycket svårare att hålla i och orka med. Kanske beror det på att marknadsföring ju inte är det jag egentligen är passionerad för; det är bara en (ibland rolig och ibland mindre rolig) bieffekt av mitt skrivande. Kanske är det svårt med uthålligheten för att det känns som om jag arbetar i uppförslut, och inte får lika goda resultat som när jag skriver. Kanske handlar det bara om att skrivandet är något jag själv kontrollerar, medan resultatet från marknadsföringsinsatser alltid i slutänden är beroende av hur andra agerar.

I vilket fall ger läsningen av Angela Duckworths bok mig mer inspiration att faktiskt orka hålla i även marknadsföringen. Att komma ihåg att jag har gjort en deal med mig själv att jobba på även när det är obekvämt. Boken ger mig energi att sätta upp nya mål och bryta ner dem till bitar jag orkar med. Kanske kan jag hitta den där känslan i marknadsföringen också, som när jag springer eller skriver. Att det alltid är jobbigt, men också alltid skönt.

Vill ni se Angela Duckworth prata om uthållighet? Hennes TED talk är väldigt populärt.

/Anna Jakobsson Lund

 

Rök och speglar – att bygga en värld

Posted on by Posted in Anna Jakobsson Lund, Bokprocessen, Skrivande, Tips 2 Comments

Notebook and computerBåde i Equilibrium och ett annat (än så länge hemligt) projekt som jag är involverad i handlar det mycket om världsbygge. Det är en grundsten i fantastiken, att det finns något annat än ICA och dagishämtningar. Detta andra ska kännas lika naturligt för läsaren som den värld vi känner till. Även författare som skriver i andra genrer skapar en värld runt karaktärerna, så tankar om världsbygge kan vara viktiga även om din roman saknar drakar.

Bra frågor att starta med när en värld ska byggas är frågor som de här:

  • Vem har makten i världen? Informellt och formellt?
  • Vad tror människor på?
  • Vilka faror finns?
  • Vad ger dem tröst?
  • Hur roar de sig? Berusar sig?
  • Efter vilka skiljelinjer är människor uppdelade? Vilken betydelse har pengar, familjeband, folkgrupp, kön, sexuell läggning etc för människors sociala status?
  • Finns det institutioner som skolor, militär och sjukvård, och hur fungerar de i så fall?

Det finns säkert lika många sätt att arbeta med världsbygge som det finns författare. Speciellt inom fantastiken stöter du på många som tycker att det fungerar bäst att ha ett väl utvecklat världsbygge som bakgrundsmaterial till boken. Att skapa kartor, faktablad och texter om hur allt fungerar. Det som hamnar på boksidan är bara toppen av ett enormt isberg av information.

Ni som hängt med ett tag kan säkert räkna ut att jag inte direkt fungerar så. Mitt fokus ligger på karaktärerna och deras relationer. Världen behöver fungera för att stärka den delen, men jag har inget intresse av alltför mycket arbete med att utveckla sådant som kanske inte ens får betydelse.

När jag börjar ett skrivprojekt (en novell eller en roman) har jag ofta en generell bild av hur jag tror att världen fungerar. Den utvecklas sedan medan jag skriver. Antingen stöter karaktärerna på en situation där världen ”visar sig” på något sätt, eller så känner jag att det skulle vara bra om det fanns något i världen som bidrog till en spänningstopp eller ett problem för karaktärerna. När jag börjar ha en hel del av världen klar kan jag också bygga in den i form av miljöbeskrivning.

Eftersom det bara är toppen av isberget som syns i texten spelar det inte så stor roll vilket arbetssätt du väljer. Långa beskrivningar av världen, fulla av irrelevant information kan varken den som arbetar med mycket bakgrundsinformation eller den som bara hittar på det allra nödvändigaste kosta på sig. Alla element behöver dock hänga samman logiskt. Trovärdigheten i världsbygget beror nästan helt och hållet på den logiken.

Rena fakta måste överensstämma; till exempel kan inte en smörgås kosta tolv dymaz och en klänning tre om det inte är tydligt uttalat att tyg av någon anledning är vansinnigt billigt. Känslan måste också vara att dessa fakta hänger ihop på ett sätt som känns naturligt för världen. Här gäller det att ha fingertoppskänsla och vara självkritisk. Om motsvarigheten till krona heter dymaz, kan då motsvarigheten till öre heta nickel (för att det vore snyggt om en gatutrollkarl kallas nickelskojare) eller blir det problematiskt att det ena är påhittat och det andra finns på riktigt? Den typen av beslut får stor betydelse.

Oavsett hur vi går tillväga för att skapa världen måste världsbygget visas upp på ett så effektivt sätt som möjligt i texten. Det är här rubrikens rök och speglar kommer in. Det syftar helt enkelt på en teknik som innebär att visa väl valda delar av världen och genom det ge illusionen av en hel värld. Läsaren kan ju inte se hela scenen, eller andra delar av världen. Vi kan vrida läsarens blick till vissa bilder eller fakta. Om de är övertygande nog kommer läsaren att förstå den värld vi visar upp och tro på att den är ”på riktigt”.

En stor del av arbetet för mig handlar om att komma på och förfina de bilder jag väljer att visa av världen. Att hitta den perfekta detaljen, som är unik för min stil, passar i världen och förmedlar en viktig känsla är något av det roligaste med hela världsbygget.

Bra områden att hitta sådana detaljer i är:

  • Det folk äter
  • Vad de har på sig
  • Hur de reser
  • Vad de arbetar med
  • Hur de pratar och vilka ord de använder
  • Arkitektur och konst

Och så klart flera andra områden.

Mitt tips för att bli en bättre världsbyggare är att regelbundet skapa nya världar (inte bara hålla sig till den som du skriver om i till exempel en roman). Noveller är bra för den som vill träna sin förmåga. Det begränsade utrymmet gör det nödvändigt att slipa fram exakta detaljer för att sätta miljön runt ett händelseförlopp och några karaktärer. Att dessutom skriva novellen kring ett givet tema eller i en given genre ger ännu större utmaning.

/Anna Jakobsson Lund

Ut ur huvudet

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Skrivande, Tips 6 Comments

I Saker ingen ser växlar perspektivet mellan sex huvudpersoner. Det har tagit lite tid att ta reda på vilka alla är, och jag har slängt mycket ”lära känna-text” på vägen. En del är test av olika möjliga handlingar som jag behövt skriva fram för att ta reda på vad jag vill ska hända egentligen, och en del är kladdversioner av något som jag sen kunnat strama upp.

 

Här kommer ett exempel på en kladd jag jobbade med häromkvällen. Sebastians ensemble övar på en låt. I första versionen såg det ut så här:

 

Sebastian blir galen på In a sentimental mood, för den är mycket svårare än han trodde. Han hinner knappt byta mellan ackorden, och gång på gång tvingas han fingra om, för att han tänker fel.

   Alla stirrar ner i sina noter, och hade det inte varit för att Linn redan kan sina delar hade det inte blivit en låt överhuvudtaget. Trummorna håller bara takten utan att göra några fills, och Fride spelar bara grundtoner på basen. Saxofonen kommer bort sig hela tiden, och hade det inte varit för att en av musiklärarna ropade ut vilket ackord de är på hade Sebastian inte haft en aning om var de var. Han försöker räkna, men den är så lös att det är svårt, och hela tiden hamnar han på fel ställe ändå. Till slut skruvar han ner volymen på gitarren i botten för att bara kunna koncentrera sig på att försöka få till så många av ackorden som möjligt utan att det låter skit, men när de kommer till slutet av låten märker han att han låg en takt efter alla andra utan att han själv märkt det.

 

I första versionen koncentrerade jag mig på att få fram Sebastians känsla för låten. Kärnan i stycket blev att han spelar fel, att låten är svår och att de andra (utom Linn) också verkar tycka det. Till nästa version funderade jag på vad av det här jag kunde gestalta istället för att säga det rakt ut. Jag kom fram till att det skulle vara snyggt om det får vara uttalat att alla tycker att den är svår, men att vi kan få förstå att Sebastian spelar fel utan att det behöver sägas rakt ut. Version två blev så här:

 

In a sentimental mood är mycket svårare än Sebastian trodde, och han verkar inte vara den enda som tycker det. Alla stirrar ner i sina noter, och fler än han verkar få kämpa för att hänga med. Om inte Linn redan hade kunnat sin del på pianot hade de inte haft en chans att hålla ihop låten överhuvudtaget. Trummorna spelar ett enkelt komp utan några fills, och Fride lägger bara grundtoner på basen. Allt är löst, och saxofonen kommer hela tiden in på fel slag trots att musikläraren står bredvid henne och räknar högt.

   Sebastian vrider diskret ner volymen på gitarren. Han ska öva på ackorden när han är ensam istället.

   ”Okej, dags att plocka ihop.” Musikläraren bryter låten och klappar halvhjärtat i händerna. ”Alla behöver kolla på den där hemma. Tiden krymper.”

 

Genom att låta Sebastian vrida ner volymen och tänka att han ska öva när han är ensam istället tycker jag att det blir en mycket bättre närvaro i rummet än i första versionen. Det säger också en del om Sebastian som karaktär att han gör så, och inte vill visa att han spelar fel. Musiklärarens replik la jag in för att låta scenen landa i rummet ännu mer (där scenen sen fortsätter med mer dialog), efter att vi varit i Sebastians huvud. Repliken om att alla måste öva visar också att det inte bara är Sebastian som upplever att alla spelar dåligt, utan att det är fler som tycker det. Repliken visar också att tiden krymper, vilket jag tänker kan bli en liten oroskrok, då vi sen tidigare i boken vet att det är viktigt för Linn att den här låten blir rätt på konserten.

 

När jag gör kladdar brukar jag låta mina karaktärer bara ösa ur sig vad de har på hjärtat, men när jag sen går igenom texten försöker jag städa bort så mycket inre monolog som möjligt. Inre monolog är när en karaktär rantar om något i sitt huvud. Det kan vara bra på sina ställen. Ibland vill vi veta vad en karaktär tänker om saker. Personligen har jag svårt för när det kommer för ofta och för mycket, eftersom det drar ner tempot och jag gillar driv.

 

En grej som är bra med inre monologer i kladdstadiet är att de blir en väldigt bra grund för gestaltning. Gestaltning är att visa något istället för att berätta det. Det är att låta läsaren förstå saker genom stämningar, handlingar och dialog, istället för att skriva det rätt ut. Att visa hur någon beter sig när hen är arg istället för att skriva ”hen är arg”, till exempel. Gestaltning är kul, för det gör att läsaren blir mer aktiv, då hen behöver läsa mellan raderna.

 

När jag låter en karaktär monologa lite i sitt huvud kan det till exempel se ut så här:

 

   I kväll ska ensemblen spela In A Sentimental Mood, äntligen. Det tog ett och ett halvt år innan Linn lyckades få igenom den, för först tyckte musiklärarna att den var för svår, och sen klagade ensemblen på att den var för svår.

   Linn ägnade så gott som varenda omröstning under förra året åt att taktikrösta fram andras förslag. Till slut hade hon så många gentjänster att plocka ut att ingen längre kunde ha några invändningar.

 

Såna här rantar är ganska själlösa, men klockrena att ha som grund vid gestaltning. De visar väldigt konkret vad en karaktär tänker, och i nästa varv är det mitt jobb att låta det framgå utan att karaktären ska behöva säga det rätt ut.

 

När jag jobbade vidare med det här stycket lyfte jag ut kärnan, och använde det i ett av Sebastians kapitel istället. Här ska de rösta fram låtar till vårkonserten, och jag har koll på Linns agenda.

 

   Musikläraren suckar tungt.

   ”Okej. Vad har vi för förslag?”

   Alla utom Fride räcker upp handen.

   Hälften av förslagen är ballader. Musikläraren ser tröttare och tröttare ut för varje låt han skriver upp.

   ”Linn”, säger han och suckar, när bara hon och Sebastian är kvar.

   ”In a sentimental mood.”

   Sebastian känner inte till den, men han kan tänka sig att det är en jazzlåt. Linn föreslår alltid jazzlåtar.

   ”För svår”, säger musikläraren direkt.

   Linn tar ner sin hand.

   ”Vi skulle ju rösta.”

   Sebastian lutar sig närmare Fride.

   ”Har hon någonsin fått igenom en låt?” viskar han.

   ”Hon får det i dag”, säger Fride.

   ”Varför tror du det?”

   ”Sebastian”, säger musikläraren och pekar på honom. ”Låt mig gissa, Håkan Hellström?”

 

Sen kommer en del där Fride sitter och pillar bort nagellack medan Sebastian glider över till Linn och säger att han kan rösta på hennes låt om hon röstar på hans. Och i slutet av scenen kommer detta:

 

   Han är så inne i sina tankar att han inte riktigt lägger märke till hur resten av röstningen går, förrän det bara är ett par låtar kvar. På tavlan har både Ed Sheeran och Adele fått några röster var, men Ramlar är fortfarande i toppen.

   ”Allvarligt talat, det är lite synd om Linn”, säger Sebastian lågt, när musikläraren pekar på In a sentimental mood.

   Han tror att han ska vara ensam när han höjer handen för att rösta på den, men till sin förvåning märker han hur alla andra gör det också. Varenda en i bandet, inklusive Fride.

   ”What?” Sebastian skrattar. ”Vad hände?”

   ”Hon är smart.” Fride sänker handen. ”Hon har röstat på alla andras förslag varenda konsert fram till nu, och nu blev de andra tvungna att rösta tillbaka.”

   ”Hon har aldrig röstat på mina förslag”, säger Sebastian.

   ”Hon gjorde ju det i dag, eller hur?”

   Sebastian ser bort mot Linn. Hon sitter halvt bortvänd från honom, men han kan se hur hon ler.

   ”Men varför röstade du på hennes låt, då?” säger han och vänder sig mot Fride.

   Hen sopar ner nagellacksresterna på golvet och fnyser.

   ”För att den är bra.”

 

I det här kapitlet fick jag chans att använda Linns röstningsgrej för att gestalta saker runt både henne, Sebastian och Fride. Genom att flytta ut resonemang ur karaktärernas huvuden kan de användas för att istället visa vilka karaktärerna är. Det arbetet tycker jag är bland det roligaste i hela manusprocessen.

 

/Anna Ahlund

 

 

 

 

Bångstyrigt manus

Posted on by Posted in Anna Jakobsson Lund, Bokprocessen, Från manus till bok, Skrivande, Tips 6 Comments

Textsnutt EquilibriumJag borde egentligen inte vara förvånad över att mitt manus känns så bångstyrigt. Alla har olika processer och jag har väl förstått för länge sedan att jag inte är så mycket för att planera i förväg och skriva detaljerad synopsis. Ändå försöker jag hela tiden bli mer strukturerad när jag bygger mina historier. Kanske för att jag varit inne i några rejäla återvändsgränder och vill slippa slänga hälften av texten för att de scenerna inte hänger ihop med den historia jag vill berätta. Speciellt med Aldrig Ensamma kändes det som en kamp att ens få ihop ett manus där berättelsen gick att förstå sig på.

När jag blir för strukturerad reagerar jag omedvetet på ett av två sätt. Antingen får jag en total blockering och tycker att det är jättetråkigt att skriva, eller så går min hjärna i kreativt spinn och hittar på en massa saker som inte stod i den ursprungliga planen.

Slutfasen av arbetet med grovmanus till Equilibrium har varit just så. Jag hittade på en karaktär som bara skulle fungera som ett slags bollplank och informationsbärare när Ari kommer till en ny stad. Men Ezra, som karaktären heter, hade andra planer. Han hade en så spännande backstory och bidrog med så mycket energi att scen efter scen vecklade ut sig kring den där första tiden i Porto du Luando. Det som skulle ha varit några sidor och en högst begränsad närvaro blev flera kapitel där helt nya sidor av Ari visar sig.

Den energikicken var faktiskt precis vad jag behövde för att orka skriva vidare. Ari blev mer förståelig och jag kunde (äntligen) känna att jag tyckte om hen. Att det också blev 20 000 ord extra hoppas jag ska fungera. Den här gången känns det inte som en meningslös utvikning som testläsarna kommer att kräva att jag gör mig av med. Men jag kan aldrig säga aldrig …

Nu när jag har mindre än två veckor till första testläsardeadline försöker jag bejaka den där ostrukturerade sidan av mitt skrivande. Jag har några olika passager kvar att skriva både i mitten och slutet av manuset. Istället för att skriva i kronologisk ordning tillåter jag mig själv att röra mig mellan dem så att jag hela tiden skriver någonstans där det känns bra och flyter på. Då tappar jag inte tid och energi genom att sitta och klura på de där sakerna jag inte fått till riktigt än. Strukturen smyger jag in ”lite från sidan” genom att ta några korta anteckningar om hur de kapitel jag skriver för tillfället ska se ut. En väldigt översiktlig synopsis på högst sju-åtta meningar.

Än så länge går det bra. Annorna peppar mig att tro på processen och bara jobba på. Det känns väldigt viktigt att göra just så. Jag har snart skottat ihop all sand jag behöver. Så fort jag är färdig med sandhögen kan jag få hjälp av andra (mina testläsare) att forma ett episkt vackert sandslott. Det är målbilden som håller mig igång.

Mitt råd till den som kör fast med sitt manus är att lyssna på vad hjärtat säger. Följ den process som passar dig, och som gör att du orkar skotta all den där sanden inom någon rimlig tid. Det är rätt så svettigt, men väldigt tillfredställande!

/Anna Jakobsson Lund

Sakis framsida!

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Bokprocessen, Från manus till bok, Samarbete, Skrivande 2 Comments

Sakis framsida

I dag blev Sakis framsida officiell! Visst blev den ljuvlig? Den är gjord av Sepidar Hosseini som också gjorde framsidan till Du, bara. Jag älskar färgerna, den blev en sån karamell!

På bilden ser ni min karaktär Yodit. En lite kul grej är att framsidan blev klar innan själva manuset, så jag har fått chans att fundera på hur jag kan fästa den ännu mer i texten. Det var både kul och inspirerande, jag gillar verkligen bilden mycket.

När det finns en framsida börjar saker kännas mycket mer verkliga, tycker jag. Det ska faktiskt bli en bok snart! I början av nästa vecka ska jag lämna manuset till min förläggare, min redaktör, Annorna, och ett par vänner till mig som ska testläsa. Nu ser jag verkligen fram emot att få respons, vissa saker har jag harvat med så länge att det ska bli skönt att få nya ögon på texten. Hade jag inte varit igenom processen med Du, bara skulle jag nog vara lite stressad, men nu vet jag ju hur bra saker brukar bli när jag fått hjälp av det skarpa team jag har omkring mig, så nu känns det bara lugnt. Jag ser fram emot att börja redigera på riktigt.

Saker ingen ser kommer ut i början av juni, lagom till häggdoft och ljusa kvällar. Jag ser så mycket fram emot att få hålla i den.

 

/Anna Ahlund

 

 

Ordbrodösen hos Barnens Bokklubb

Posted on by Posted in Anna Arvidsson, Bokprocessen, Läsande, Skrivande Leave a comment

Den 20 januari släpptes Ordbrodösen. Det har varit en fantastisk och intensiv vecka som jag ska försöka landa efter och sammanfatta senare. Innan veckan drog igång hann jag i alla fall påbörja ett inlägg om Barnens Bokklubb.

Före årsskiftet fick jag veta att de ville ha Ordbrodösen i utvalt bokpaket för sin äldsta målgrupp. Jag blev glad. Väldigt, väldigt glad. Jag var med i flera bokklubbar som barn och har flera starka läsminnen av bokklubbsböckerna. Ofta var det böcker som jag inte skulle ha tänkt på att leta efter, med världar som var långt ifrån min egen.

Nu finns Ordbrodösen utlagd på Barnens Bokklubbs webbplats och pryder omslaget till Min Boktidning och när jag läste deras beskrivning blev jag ännu gladare. Och väldigt rörd.

Det är en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig och som öppnar upp en helt ny värld i läsaren, en värld som lever kvar när boken är utläst. Känslan är densamma som när Mats Strandberg och Sara B Elfgren kom ut med den numera moderna klassikern Cirkeln – det här är en bok som är mycket, mycket större än sidorna den är skriven på.

Och så i fredags skrev de detta på sin Facebooksida.

Anna Arvidssons debutroman är genialisk, blixtrande. Så bra att vi gissar film, Cirkeln-berömmelse och prisnomineringar. Läs!

Och här någonstans börjar jag få riktigt, galet svårt att sätta ord på hur det känns.

/Anna Arvidsson

image1 2

Anna Jakobsson Lund berättar om sina erfarenheter hos Egenutgivare.nu

Posted on by Posted in Skrivande Leave a comment

notebookI höstas blev jag intervjuad av Sölve Dahlgren om min resa från Natt utan ängel, vars utgivning var full av nybörjarmissar, till Article Three, en satsning som är möjlig på grund av att jag lärt mig av att ge ut trilogin om Systemet.

Nu är intervjun ute och den innehåller en hel del råd om egenutgivning, marknadsföring, och så klart samarbete. Det är ju mitt enda standardråd till alla som skriver: sitt inte ensam. Ingenting av det som jag har gjort skulle varit möjligt utan de andra Annorna och alla andra som stöttar, peppar, utmanar och hjälper mig.

Hela intervjun kan du läsa här.

/Anna Jakobsson Lund

Anna Arvidsson intervjuad av TT

Posted on by Posted in Anna Arvidsson, Bokprocessen, Från manus till bok, Samarbete, Skrivande Leave a comment

I mitten av december blev jag intervjuad av Sara Ullberg på TT. Vi träffades på ett kafé på Söder och pratade om mitt skrivande – hur jag stressade bort det under universitetsåren och hittade tillbaka till det på skrivarkurser. Vi pratade om samarbetet med Anna och Anna och glädjen över att bli antagen av Rabén & Sjögren. Och så pratade vi om Ordbrodösen förstås, som Sara hade läst.

img_0110_3

 

När vi var klara var det dags för fotografering. Jag trodde att vi skulle ta några bilder inne på kaféet, men Stina Stjernkvist hade mer avancerade planer än så. Vi åkte upp på TT:s tak med magisk utsikt över Stockholm. Sedan stökade vi till en trappa inomhus med papper. Om jag var ordbrodös skulle mina släktingar inte vara nöjda med exponeringen!

image1

I dag publicerades intervjun på ett antal nyhetssajter. Bland annat finns den här:
sydsvenskan.se/2016-12-29/anna-arvidsson-tog-makten-over-orden

/Anna Arvidsson