Category Archives: Skrivande

Du, bara är nominerad till årets bok på QX-galan!

Posted on by Posted in Skrivande 2 Comments

qx-nominerad

Åh, det har hänt något så roligt! Du, bara är en av tre nominerade i kategorin ”årets bok” till QX-galan!! Det här är en dröm som slår in för mig, för det innebär att boken kommer att hitta fram till ännu fler läsare. Och det innebär även att jag får gå på gala och ha GALAKLÄDER!!! Dessutom på en gala där det är helt okej att vara lite extravagant i sitt klädval.

Jag tänkte först ha något tjugotaligt, men sen kom jag på att det är roligare att ta i lite när tillfälle ges. I skrivande stund har jag precis kopplat in Orkan Lia (som sydde min brudklänning) i mina planer, och vi pratar om mycket tyll. Mycket tyll.

De övriga nominerade är Petra Sandberg Holstensson (På andra sidan växer gräset) och Christer Lindarw (This is it). Jag är mest glad åt att vara nominerad och att få gå på gala, men självklart vore det jätteroligt om Du, bara vann. Det är antal röster som avgör, så alla som vill får hemskt gärna rösta! Det går att göra HÄR.

 

/Anna Ahlund

Tidningen Skriva – fem år senare

Posted on by Posted in Anna Arvidsson, Bokprocessen, Från manus till bok, Intervju, Skrivande Leave a comment

Den 27 oktober blev jag kontaktad av Tidningen Skriva. I varje nummer presenterar de aktuella debutanter under vinjetten På väg in och nu undrade de om jag ville medverka där. Det ville jag. Väldigt gärna.

img_6364

Senare den dagen gick jag in på Facebook och fick upp ett minne från 27 oktober 2011. Just det datumet hade jag tydligen köpt och fotat det allra första numret av tidningen. Nu finns ”mitt” nummer i butik. Och jag undrar vad jag ska köpa och fota härnäst!

img_6369

/Anna Arvidsson

 

Debutantporträtt i Vårens böcker

Posted on by Posted in Anna Arvidsson, Bokprocessen, Från manus till bok, Skrivande 2 Comments

Det dröjde innan posten letade sig fram till just min brevlåda, men nu har Vårens böcker från Svensk Bokhandel kommit även till mig.

img_6246

På sidan 95 finns mitt debutantporträtt, på sidan 399 en annons för Ordbrodösen. Vi delar katalog med så mycket som jag ser fram emot att läsa. Visst var det 2017 som kalendern skulle utökas och en extra läsmånad petas in under våren? Ja?

img_6256

Ordbrodösen släpps i januari, men går att bevaka på både Adlibris och Bokus.

Anna Arvidsson, Ordbrodösen, Rabén & Sjögren

Ett ord som inte fanns. Min skrivprocess började så. Fast egentligen började den förstås långt tidigare.

Ord har alltid fascinerat mig, men min relation till dem har inte varit enkel. Som läsare har jag upplevt så många stunder av absolut närvaro, som skribent så många stunder av självtvivel.

Jag har ingen författare som jag utan tvekan väljer framför alla andra. Däremot har jag en favoritkänsla. När en historia framkallar den märker jag hur min puls ökar och hur jag lutar mig framåt. Det brukar hända när jag anar att jag snart kommer att se tidigare händelser i ett nytt ljus, när hemligheter avslöjas, när val som tycktes obetydliga visar sig vara livsavgörande. Ibland håller känslan i sig i några sidor, ibland i flera hundra. Trådar knyts samman och en ny väv visar sig. För mig är det ett slags berättandets magi.

Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att prestera, planera och riskminimera. Utom just som läsare. När en bok verkligen fångar mig kliver jag in och ger mig hän. Allt omkring mig tystnar.

Sedan jag lärde mig läsa har jag också försökt skriva. Under barn- och ungdomsåren gick det lätt. Dagböcker, brev, dikter, noveller och uppsatser avlöste varandra. När jag hade passerat tjugo var det bara uppsatserna kvar. De var akademiska och genomarbetade, gav högsta betyg.

Jag pluggade i fem år och blev så småningom kommunikatör. Jag skrev jobbrapporter, informationstexter, nyheter till hemsidor och intranät. Längtan efter att skriva någonting annat fanns hela tiden där, men när jag försökte tog det tvärstopp. Mina inre kritiker petade med sylvassa naglar i språket innan jag hade hunnit ett enda stycke. Gång på gång gav jag upp.

Men så knöts trådarna i min egen historia om. I min värsta livssvacka började jag gå kurser på Skrivarakademin. Jag lärde mig att visa texter för andra trots att de inte var perfekta. Jag hittade en ton som kändes ärlig.

Idén som skulle bli min debutbok dröjde däremot tills jag befann mig mitt i en lång föräldraledighet med tvillingar. Till en kursuppgift behövde jag ett poetiskt alias till en skribent. Jag lämnade in uppgiften, men ordet stannade kvar.

Ordbrodös.

Det var påhittat, fanns inte enligt sökmotorn, men jag kände att det borde finnas. Hela min kropp signalerade det. Och för första gången skrev jag som jag alltid har läst. Jag lutade mig framåt, jag klev in, jag gav mig hän. Jag var tvungen att få veta vad en ordbrodös var.

Ordbrodösen handlar om kvinnor som kan styra andra människor med sina skrivna ord. Och om Alba som borde kunna, men inte kan. Den innehåller historier som flätas samman, hemligheter som avslöjas och sanningar som omprövas. Ordbrodöserna kallar inte sin kraft för magisk. De tar sina ord för givna. Det gör inte jag.

 

/Anna Arvidsson

Dystopisk novell i advent

Posted on by Posted in Anna Jakobsson Lund, Boktips, Läsande, Skrivande 2 Comments

doften-av-mangoSedan jag började skriva fantastik har det blivit en hel del noveller. Jag älskar formatet, att tvingas bygga en värld, sätta en stämning och introducera karaktärer på ett litet utrymme. Att det finns kämpande indie-förläggare som ger ut antologier med mindre kända, men mycket intressanta, författare har gjort att jag har fått dela pärmar med massor av talangfulla människor.

Nu tänkte jag att fyra av mina noveller ska få nå ut till fler läsare. Varje söndag fram till jul lägger jag upp en novell på min förlagshemsida. Först ut är Doften av mango, som utspelar sig i New World City Mombasa, sedan havsströmmarna vänt och inlandsisarna tvingar jordens befolkning att tränga ihop sig runt ekvatorn. Det är en novell om syskonskap, svek och att göra det som krävs för att störta en förtryckare. Ämnen som jag också utforskar i Trilogin om Systemet, fast här i mycket mer koncentrerad form.

Låter det spännande hittar du hemsidan här. Trevlig advent!

/Anna Jakobsson Lund

Den livsviktiga responsen

Posted on by Posted in Anna Jakobsson Lund, Bokprocessen, Från manus till bok, Samarbete, Skrivande, Tips 2 Comments
Nu har ni också läst lite om Ari, det här från en scen när hen försöker lugna sig under en stor bankett.

Nu har ni också läst lite om Ari, det här från en scen när hen försöker lugna sig under en stor bankett.

Mitt nya projekt är en bok med arbetsnamnet Equilibrium som är tänkt att komma ut till Bokmässan nästa år. Under hösten har allt jobb med att redigera och marknadsföra Enda vägen och Article Three gjort att jag kommit bort från den kreativa känslan av att kunna skriva nästan var som helst. Arbetet med Equilibrium har stått otäckt stilla.

Jag pratade i den magiska Facebook-rutan med Anna Ahlund om hur svår den första delen av manuset kändes. Hon frågade mig vad som var problemet och jag försökte förklara att jag tagit bort romanens första vändpunkt för att den kändes stereotyp och ”gjord” och att jag hade tänkt ersätta den med ”någon slags konkurrenssituation, men det känns lite lamt”.

Jag fick fler frågor om hur jag tänkte, och medan jag förklarade hur det inte funkade att göra som jag ville klarnade det plötsligt och jag såg vilka beståndsdelar jag hade att arbeta med. Tanken på en nära vän som kunde användas för att lyfta fram huvudpersonen Ari där i början fick fäste och började växa. Efter några fler meddelanden hade jag massor av inspiration och den gamla vändpunkten var effektivt utbytt till en ny.

Det där är något som känns otroligt värdefullt, och som jag råder alla skrivande människor att försöka skaffa sig: någon att bolla idéer med tidigt. Vi Annor gör det hela tiden, och jag har också andra som jag studsar idéer mot. Om jag ensam ska försöka ”värka fram” något knyter sig hjärnan, men med en partner (eller två) löser sådana kreativa knutar upp sig och jag får tillgång till mina idéer fullt ut.

Efter att ha tänkt ett par vändor och planerat starten fick jag tid att skriva ner de första kapitlen. Det kändes i grunden bra, som att jag var något på spåret, men det var också något med Ari som kändes fel. Jag hade ännu inte fått grepp om hens personlighet.

Därför bad jag en av mina testläsare, Linda Åkerström, om hjälp med att läsa första kapitlet. Av henne fick jag tillbaka många konstruktiva tankar. Hon påpekade, precis som jag känt, att det var något som kändes distanserat med Ari. Några egentliga lösningar fick jag inte, men jag kunde se att de ställen hon pekat ut som riktigt positiva var när läsaren fick komma Ari nära. En panna lutad mot en svalt fönsterglas, känslan av ett par mjuka getskinnshandskar.

Det där hjälpte mig att se att jag försökt förklara för mycket av premissen och världen på något annat sätt än genom Ari. Om jag kan skriva om den första delen så att vi kommer närmare hen, både i handling och tanke, är mycket vunnet. På köpet fick jag också råd om tre, fyra andra större grejer jag måste tänka på när jag sätter den här nya världen på plats.

Att få arbeta så här, med tillgång till andras kloka åsikter i alla faser av processen, fungerar väldigt bra för mig. Om jag ska skriva en hel bok, speciellt i ett nytt projekt, utan input drar jag ofta iväg åt håll som inte blir bra. Mycket  måste korrigeras längre fram. Framför allt känns det ensamt, tråkigt och nästan inte på riktigt. Nu är det några som har läst om Ari, som känner till världen jag byggt upp och väntar på att få reda på hur det går. Det är en drivkraft så god som någon att skriva färdigt.

/Anna Jakobsson Lund

Utkast och faser

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Bokprocessen, Från manus till bok, Redigering, Skrivande 2 Comments

För mig tror jag att det är psykologiskt viktigt att dela in skrivprocessen i olika faser. Det är så lätt att bara skriva och skriva och ändra och ändra och känna det som om jag står och stampar, för det är ju mycket jobb som ska göras. Därför gillar jag att dela in processen i utkast. Varje gång jag gör stora ändringar som påverkar hela historien sparar jag en ny version av manuset och ger den ett nytt namn (”utkast 1”, ”utkast 2” osv). Det är smidigt att ha de gamla versionerna kvar om jag vill plocka tillbaka något gammalt, och även smidigt för att hålla koll på vilken version olika testläsare har läst, eftersom min handling brukar ändras rätt radikalt mellan de olika varven.

 

radd-djuret

Nu i veckan skickade jag utkast 10 till testläsare och min förläggare. Det känns mäktigt. Det har hänt rätt mycket sen jag började skriva på Saker ingen ser, och både karaktärer, form och själva historien har börjat komma fram mer och mer.

Det känns så kul just nu, för den här fasen är spännande. Det finns en sammanhängande text som börjar bli rätt bra, även om den fortfarande har luckor och mycket behöver skärpas. Nu går det att se en helhet! Efter testläsningen och de efterföljande diskussionerna har jag fått så många roliga idéer och tankar som jag vill testa, och den energiboosten var precis vad jag behövde för att ta mig vidare i processen.

 

 

manus

Nu i helgen läser jag igenom hela manuset igen, och markerar grejer jag ska utveckla. På måndag ska jag träffa min förläggare och diskutera texten, det ska också bli väldigt roligt. Efter det ska jag äntligen hugga in och börja ta tag i allt nytt. Och skapa ett nytt utkast! Det blir utkast 11. Du, bara hade hunnit upp till utkast 18 när den var färdig nog att skicka in till förlag, så jag har 18 som målbild. Bara åtta utkast kvar, alltså. Det närmar sig. Och det är bra för mig att se att jag faktiskt kommer framåt, när det känns som om jag bara skriver och skriver, och ändrar och ändrar. Varje steg är en del av processen, och ibland är det skönt att ha en stegräknare påslagen. För jag kommer framåt. Och det är skönt att se det.

 

/Anna Ahlund

 

 

 

Efter testläsning

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Bokprocessen, Redigering, Samarbete, Skrivande 1 Comment

Anna JL läste mitt manus Saker ingen ser häromveckan, och när jag fick tillbaka det var det första hon sa ”du kommer inte att gilla det här, men …”

Precis samma sak hände när hon och Ar läste manuset till Du, bara första gången. De sa typ ”bra, men … vad tror du om att byta ut andra halvan av boken mot nåt annat…?” Hehe.

Det JL inte trodde att jag skulle gilla den här gången var en tanke om att bryta upp formen jag jobbat efter, och lägga in fler noveller för att karaktärerna ska få mer plats att utvecklas. Historien utspelar sig under ett år, och min tidigare plan var att göra en novell per månad. Nu föreslog JL att jag skulle ha med fler noveller, och dela in dem efter årstider istället.

Jag gillar det förslaget, för det löser flera stora problem jag har haft. Det var till exempel svårt att försöka få sex huvudpersoner att få bra utvecklingskurvor på så få noveller. Och jag vill ju ha de där utvecklingskurvorna, för jag vill ju att det ska vara en novellroman och inte en novellsamling. Klurigt. Som det var nu var det väldigt mycket som fick hända mellan novellerna som behövde antydas istället för att visas, och det blev konstigt. I den nya formen har jag mer plats att både visa karaktärerna ensamma och tillsammans.

Så nu känns det roligt, även om jag har mycket jobb framför mig. Enligt mina beräkningar behöver novellerna bli ungefär dubbelt så många för att alla karaktärer ska få tillräckligt med plats. Men förhoppningsvis går det smidigt att skriva dem eftersom jag tänkt ut mycket redan, det är bra. Jag börjar med karaktären som känns lättast, sen tar jag en i taget och fyller på med noveller tills allt förhoppningsvis håller ihop. Det ska bli spännande att se vad det blir. Ofta är det de precis såna här förslag på stora ändringar som ger mig allra mest energi i skrivandet.

/Anna Ahlund

 

Let the adventure begin!

Posted on by Posted in Anna Jakobsson Lund, Bokprocessen, Från manus till bok, Samarbete, Skrivande 5 Comments
eng

Ett av mina favoritavsnitt där Ava och Levi lär känna varandra.

 

Ända sedan Tredje principen kom ut har jag känt att det skulle vara så roligt att se om den också kan få läsare utomlands. Genren är större där och jag vill tro att behovet av något nytt och fräscht är stort. Anna Arvidsson satte mig i kontakt med en översättare, Clare Barnes, som älskade boken och gärna ville ge den nya, engelska kläder. Egentligen vågade jag inte alls göra den satsningen, men eftersom jag är rädd för väldigt många saker har jag också blivit duktig på att inte lyssna när hjärnan säger att det är för läskigt. Jag var bara tvungen att ta tillfället i akt.

Under hela våren och sommaren har vi jobbat på. Arbetsgången har varit den att Clare skickat mig fyra – fem kapitel som hon översatt, jag har läst och skickat tillbaka texten med kommentarer. I början hade jag väldigt mycket åsikter. Det kändes viktigt att tonen blev helt rätt. Jag har också rätt många egenpåhittade ord som måste översättas på något fantasifullt sätt.

Efter några varv med de första tio kapitlen hittade vi en bra ton, inte för formell. Jag skriver ofta extremt korta meningar och på Clares inrådan band vi ihop många av dem. Engelskan har en annan språkrytm och hon upplevde att vissa svenska böcker hon läst i översättning kändes lite stackato.

En dag fick jag ett litet infall och tänkte att Ava kanske skulle kunna få ha några riktigt brittiska ord i de kapitel där hon har perspektiv, för att skilja ut hennes röst från Levis (det norrländska som han har är svårt att översätta). Ava har ju trots allt bott i London hela sitt liv. Clare missuppfattade mig lite där, och i nästa varv kom texten tillbaka med en Ava som hade en riktigt bred cockney-dialekt i sina repliker. Och så fint det blev! Vi arbetade med den och hittade en helt ny röst åt henne, som passar hennes hårda, självständiga attityd.

Efter ett drygt halvår är nu texten till Article Three färdig! Många, många varv har det blivit. Det har varit underligt och häftigt att se sin egen text på ett nytt språk. I den sista versionen känner jag att jag kan höra min egen röst genom översättningen, och det trodde jag nog inte att jag skulle göra när vi började.

Att jobba med Clare har varit vansinnigt roligt och lärorikt. Jag har lärt mig att många uttryck heter exakt samma på svenska och engelska (det är inte svengelska som jag trott). Och att engelskan saknar så där naturliga ord för håröm, skare och sly, men istället har underbara som whingey (gnällig), buggered (rökt) och undulating (böljande, gungande). Jag har också lärt mig mycket om mitt eget språk, men det tänkte jag skiva om lite längre fram.

Nu när texten är klar går jag in i nästa fas. Medan texten sätts kommer jag att göra klart min Kickstarter-sida (jag tänkte försöka få in pengar till marknadsföring och nästa översättning via crowdfunding), kontakta bok-instagrammare och titta på andra marknadsföringskanaler. Jag gör också klart min engelska hemsida, som ni hittar här.

Det ska bli spännande att se om boken kommer att hitta några fans, och om det i så fall kommer att leda till att den sprids bredare än i Sverige. Jag har ju varit lyckligt lottad med svenska läsare som hjälpt mig att sprida information om trilogin om Systemet på en massa sätt, och som delat med sig av sin upplevelse. Det skulle vara underbart om det också skulle kunna hända på andra ställen i världen.

Hänt sedan sist

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Bokprocessen, Skrivande 5 Comments

Vi Annor har haft ett långt lov från bloggen, men nu är det september och nystart! Som start på hösten satte vi ihop ett sommarkollage med tre nedslag var.

Anna Jakobsson Lund: Jag inledde sommaren med att skriva klart manuset till sista delen i trilogin om Systemet. En helt overklig, lite sorglig och väldigt skön känsla. Att göra det sista pilljobbet med en bok är både roligt och frustrerande, men nu är det klart och Enda vägen kommer från tryckeriet om bara några veckor. Under semestern har jag skrivit i ojämna skov på min nya roman Equilibrium. Det är spännande att utforska en ny värld och nya karaktärer även om jag känner mig lite vilsen ibland. Sommaren har också varit en tid av läsning. Under hela 2016 har jag läst massor av riktigt bra böcker, och jag känner mig väldigt inspirerad av tanken på att lära av dem och utveckla mitt skrivande nu när jag lämnar ett projekt och tar mig an nya.

 

Anna Ahlund: Du, bara kom ut i slutet av maj, och under sommaren har det varit magiskt att få höra om folks läsupplevelser. Det känns fortfarande surrealistiskt att tänka på att det är mina ord folk läser. Varje gång jag hör om någon som tyckt om den blir jag helt varm i magen. Så ock när kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke tipsade om den på Instagram! Under Pridefestivalen i Stockholm deltog jag i ett seminarium om hbtq i ungdomslitteraturen, signerade böcker och fick träffa läsare på plats, vilket var väldigt kul. Jag har också skrivit och strukit och skrivit och strukit på min nästa bok Saker ingen ser. På bilden syns en redigeringsstund under en frukost på vår bröllopsresa i Storbritannien – jag gifte mig även i sommar!

 

Anna Arvidsson: Länge kändes det som att Ordbrodösen skulle släppas i en abstrakt framtid. När jag skrev kontrakt med Rabén & Sjögren i december 2015 var boksläppet faktiskt ”nästnästa år”. I sommar har det känts annorlunda. Vid midsommar fick jag min redaktörs kommentarer och hade sedan två månader på mig att gå igenom dem. Det var en del kvar att åtgärda, men inte så mycket. Min sista redigeringsvecka testade jag att läsa in kapitel för kapitel på mobilen. Det tog tre dagar, men var väldigt – väldigt! – givande. Utöver redigering har jag bollat säljtext och tagit pressbilder på förlaget. Och fått se den första omslagsskissen! Rönnbärsbilden är tagen i mitten av augusti på Fårö dit jag för tredje året i rad tog med familjen på författarvecka. Precis som JL har jag läst en hel del i sommar, men däremot inte skrivit så mycket. Utom tal till Ahs bröllop då.

 

Hur har era somrar varit? Vi håller tummarna för att ni har fått några riktigt lediga veckor. Är det något särskilt ni skulle vilja att vi bloggar om i höst?

/Anna, Anna och Anna

Releasefesten för Du, bara

Posted on by Posted in Anna Ahlund, Bokprocessen, Från manus till bok, Samarbete, Skrivande 4 Comments

Egentligen borde jag kalla det här inlägget ”Det mycket, mycket försenade inlägget om releasefesten för Du, bara”, eftersom det är mer än en månad sen festen var. Men vilken händelserik månad! Phu. Jag tänkte dela upp den i flera inlägg för att berätta om roliga saker som har hänt, och här kommer alltså del 1: Releasefesten.

 

Jag gillar att pyssla, så när jag såg chansen att få pyssla järnet inför release tog jag den. Jag bakade kladdkakemuffins (John och Elli äter kladdkaka i boken) och dekorerade dem med papperstranor (som Frank viker). Jag skrev ut utdrag ur boken för att sätta upp på väggarna, det var ett trevligt inslag tycker jag. Eftersom en pappershandel har en viktig roll i boken var det fint med mycket grejer i papper, samtidigt som folk fick en känsla för boken.

 

 

Papperstranorna fick ta mycket plats! Jag fick i förväg hjälp av ett gäng gamla elever som kom hem till mig och vek tranor tills fingrarna domnade <3

 

Festen hölls i Norstedshuset, i en väldigt trevlig festlokal med utsikt över Riddarholmsfjärden och Stadshuset. Här har min förläggare Alle just hållit ett så fint tal till mig om boken.

 

Jag fick berätta om boken, och läsa upp ett stycke (jag valde våningssängsscenen från landet där John och Frank ligger och pratar och John tänder och släcker sin sänglampa flera gånger). Ser ni armbandet på bilden? Jag fick det av min elev. Det är gjort med bokstavspärlor som bildar orden ”Du, bara”. Så fin present.

 

 

På borden stod sommarblommor och papperstranor.

 

Och jag bjöd på popcorn blandat med M&M’s, som de äter i boken (men här verkar ju någon bara ha tagit alla popcorn).

 

Klädkoden var färgglatt, och jag älskar hur alla hade ansträngt sig! Bäst var några av mina metalelever som för dagen letat fram röda bandtröjor istället för svarta <3

 

 

Några av muffinsen fick M&M’s på sig. De bruna var godast.

 

 

Det var en så fin kväll. Ljuset var underbart.

 

 

Och jag fick träffa Sepidar Hosseini som gjort omslaget till boken! Helt ljuvlig människa som jag ser fram emot att samarbeta med igen.

 

 

Då och då stannade jag upp och bara kände … ”Wow. Det här händer på riktigt.”

 

 

Det är något väldigt speciellt med att få signera sin egen bok. Väldigt roligt.

 

 

 

Kön till signeringsbordet ville aldrig ta slut! Och jag fick så mycket kramar <3 Så roligt att både släktingar, vänner, gamla bekanta, elever, gamla elever, kollegor, tre (!) av mina gamla svensklärare och många skrivar- och instagramvänner var på plats. Jag skrev jättelångsamt och noga, men de verkade ha trevligt i kön, så det var nog lugnt. Jag hade hittat en stämpel med en papperstrana på Etsy, så jag hade ett litet signeringskit med mig och stämplade i varje bok. Roligt.

 

 

Många hade med sig blommor och presenter och fina kort för att fira boken! Så fint!

 

 

Jag spelade Nick Drake för dem <3 Och höll ett quiz med Du, bara –relaterade frågor, där en av frågorna var vilken som var den bästa skivan. Hehe.

 

 

Jag hade verkligen sett fram emot att få bygga ett torn av mina egna böcker. Mäktig känsla.

 

 


Också mäktig känsla att få ge mina Annor boken på riktigt. Den är ju tillägnad dem, eftersom de varit bokens magiska gudmödrar som lärt mig mer om skrivande än några andra. Jag var väldigt stolt när jag fick lämna över den.

 

 

Och väldigt rörd när jag gav dem långa, långa kramar.

 

Jag är så glad åt min tribe!

 

Vilken kväll. Det var verkligen magiskt på alla sätt. Ser ni förresten hur väl min klänning matchade med bokomslaget? Det här hade jag inte berättat för förlaget eller Sepidar tidigare, men jag bad faktiskt att vi skulle göra omslaget turkost för att jag hade hittat den här klänningen i en secondhandaffär innan vi ens skrivit kontrakt, och tänkte att jag ville ha den på min releasefest. Hehe.

 

Efteråt var jag helt slut! Men lycklig. Och mitt kök kändes som en blomaffär. Jag är så tacksam över att jag får vara med om det här. Det kom så mycket folk, och det var så trevlig stämning. Och det var så ROLIGT att få fira boken och göra temafest! Efteråt började jag på riktigt förstå att boken finns därute nu. Speciellt när det första meddelandet från en före detta elev kom lite senare på natten, och hon skrev att hon sträckläst och haft fjärilar i magen hela tiden. Bättre start än så här kan en bok inte få.

 

Tack till Andreas Johansson som tagit alla de fina bilderna!

 

/Anna Ahlund