En sak jag brottas med i mina manus är hur jag ska förhålla mig till ungdomarnas kommunikationsvägar. Jag arbetar på en högstadieskola och vet att dagens femtonåringar inte har det lika enkelt som min generation hade det när vi var unga och blev ihop med varandra.
När vi i början på 2000-talet ville kommunicera kunde vi välja mellan:
1) sms från kontantkort
2) msn på svajigt modem
3) avlyssnad hemtelefon
4) den kalla, bittra verkligheten
Idag har ungarna en miljon olika tillgängliga ställen att prata på, det är ett väldans snapchattande hit och kikande dit.
Detta krånglar till det lite för oss som skriver ungdomslitteratur som är tänkt att utspela sig i någon sorts samtid. För ett tag sen fick jag till exempel höra från ett par av mina elever att de inte har facebook, eftersom deras föräldrageneration har facebook, vilket gör att de känner sig övervakade. Wow, that’s news. Där rök den fina relationshipstatus-tråden i mitt första manus som ligger i byrålådan och väntar på bättre tider.
I Du, bara ville jag att John skulle få Franks nummer. Helst skrivet på armen, som i en riktigt snygg 80-talsbok/film/fantasi. Men ”varför använder han inte bara kik?” är en rimlig fråga, och svaret ”författaren orkar inte ta reda på hur det fungerar…” duger tyvärr inte. För om det är ungdomar som ska läsa boken är det viktigt att handlingen är trovärdig för dem. Nu löste jag just det här med att John dammsuger internet efter Frank, och att Frank inte går att hitta, så att John helt enkelt får rota lite i sin syrras mobil och sno numret (och skriva ner det på sin egen arm…)
Jag vet fler böcker där det finns internetvägrande personer (bästa exemplet: ljuvliga Noah i Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen”), och kanske är det framtiden i ungdomslitteraturen. Internet gör det för enkelt. Laddade mobiler med full mottagning i kniviga situationer är för lätt. Och beskrivningar av internet åldras innan någon ens hunnit säga ”yolo” (som för övrigt är so last year).
Kanske är vi på väg mot en intressant paradox: En generation ungdomsböcker som beskriver en verklighet parallell med den digitala verklighet som våra verkliga ungdomar känner till idag. Litteraturen utforskar hur det skulle vara om internet inte fanns. Och i framtiden kommer litteraturforskare bestämt hävda att internets betydelse historiskt sett är klart överdriven, eftersom skriftliga källor visar att ingen höll på med snapchat år 2015. Detta är spännande tycker jag. Hej, du unga människa. Välkommen till en alternativ verklighet.
/Anna Ahlund